Den verkliga skräckkammaren är det mänskliga förnuftets grå, vindlande, pulserande, blodfläckade inre. - Robert Bloch

" />
Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Den verkliga skräckkammaren är det mänskliga förnuftets grå, vindlande, pulserande, blodfläckade inre. - Robert Bloch




Dockan

Vissa har talat mycket om Edward Sabin och det han gjorde, men det finns en del saker som aldrig kommit i dagern och som ändå nyanserar bilden något. De flesta avfärdar Sabin som en galning, men det är inte den hela sanningen. Givetvis fanns det inslag av ondska i honom – men hos vem är egentligen sinnet fritt från onda tankar? – och den hade ändå aldrig överhanden hos honom, lika lite som hos de flesta andra människor.

Man säger att det var efter hans mors och systers död som han började förändras, men det konstiga var att ingen märkte något. Han hade växt upp i ett skyddat, ombonat katolskt hem utan några egentliga egenheter – det var en helt vanlig familj. Pappan hade varit i tjänst vid Wisconsin-polisen och invalidiserats i tjänsten. Han hade dött några år senare i ett slaganfall. Familjen hade fortsatt att arbeta med den lilla gården som makarna Sabin köpt när det första barnet, Annie, kommit. Det hade blivit Martha Sabins uppgift att hålla reda på hus och hem och sköta den lilla gården efter bästa förmåga, och Arthur Sabin hade hjälpt henne då han kommit hem från kontoret. Tillsammans fick de sedan en son, Edward, som tillsammans med Annie tidigt hjälpte till på gården.

Barnens uppfostran var hård men rättvis – de fick båda lära sig vikten och nyttan av hederligt arbete. Deras skoltid – som också varit ett debattämne efter avslöjandet kring Edward Sabin, då många ville minnas dem båda som ”underliga” eller ”inte som alla andra” – hade, om sanningen äntligen ska fram, varit relativt ointressant. Det var Annie, främst, som uppvisade mest läshuvud av de båda syskonen.

Edward Sabin själv hade inte mycket till övers för de vanliga skolämnena, utan föredrog naturen och andra typer av böcker. Han läste tidigt den tidens skräck- och science fiction-magasin, och när någon gjort sig skyldig till något granskas allt. Alltså misstänkliggjordes tidskrifterna av den allmänhet som hade tillräckligt stort intresse för händelserna, men tidskrifterna som sådana hade inget med den senare utvecklingen att göra.

Det blev aldrig heller klarlagt om Edward Sabin låg bakom mordet på sin mor och syster, men de flesta hävdar med rätta att han var oskyldig till dessa båda mord. Han erkände inte allt han stod anklagad för, utan berättade endast om två mord och sju fall av gravskändning. Sabin förnekade all kännedom om nekrofili eller nekromantik och hävdade sig istället mer intresserad av människokroppens anatomiska egenskaper än något annat. Alla förslag eller insinuationer om ockultism eller satansdyrkan slog han bort som löjliga och överdrivna. Det var inga okända (och säkerligen icke existerande) krafter som drev honom, ingen önskan till revolt mot föräldrarnas religiösa övertygelse – en övertygelse som han fortfarande delar och finner styrka i.

Ockultism var och är till för de svaga – de som inte har viljan. Istället ansåg Sabin att det var med hjälp av vetenskapen som dödens gränser skulle kunna suddas ut. Åkallelser till döda gudar eller avgudar skulle aldrig leda någon vart; sådana saker var till för de som ville stärka sina egna svaga jag genom att upphöja sig till något de inte var och aldrig skulle kunna komma att bli. För när spiritualismens gränser är nådd finns endast vetenskapens logik kvar.

Vissa säger att Sabin var influerad av Aleister Crowley och La Vey, men han hade aldrig något med dessa människor att göra. Vissa minns, och det med rätta, att han vid några tillfällen diskuterat bland andra Crowley med sina vänner; det hela pågick under en tid då spiritualism och det som skulle komma att kallas ”new age” börjat ta fart på allvar – diskussionerna rörde sig alltid på ett distantierat plan; tanken var aldrig att Crowley var en förebild, för hur skulle han kunna vara det med sitt virrvarr av tankar, sin oklarhet och sina suggestiva framställningar av kontakter med andra gudar och Tarotkortens hemligheter? Den tanken var och är befängd. Sabins intresse låg aldrig där, i gränslandet mellan verkligheten och andra (enligt vissa kallade ”astrala”) plan. Han trodde helt enkelt inte på dem. De som säger att han hämtade inspiration till sitt dåd från Crowleys Goetia och menar att han försökt åkalla såväl Paimon som Gusion i sina jakt på kunskap har fel. Denna typ av kunskap låg inte för honom; det var en lägre typ av kunskap, en genväg som den som inte orkade brottas med logiken tog.

Istället var det experimentlustan, viljan att sträcka vetenskapen till nya horisonter, att se bortom det mundana och in i en värld som vissa vågat ana men aldrig sett som möjliga. Kropparna i gravarna hade tjänat som hans råmaterial, ur de sju kropparna hade hade han format en ny, en perfekt kropp som skulle höja sig över alla andra i skönhet och skärpa, och han döpte den till Annie efter sin älskade syster. Kroppen förvarade på övervåningen i huset, inne i ett rum med rena lakan, och Sabin höll alltid mycket rent i det rummet.

För att göra sin skapelse komplett var han tvungen att ha de inre organen. Sabin ansåg att han inte skulle kunna använda organ från döda människor, eftersom förruttnelsen alltför ofta satt in såpass fort att organen gjordes oanvändbara. Så till det fick han ta levande människor. De enda mord han genomförde var de på Sarah Farrington, en 22-årig student som gjort en kort resa till en gammal vän, och Lisa Farrow, en 51-årig änka som bodde i ett hus i den äldre stadsdelen. Dessa var de enda liv han tog, och han använde det han tyckte sig behöva – Sarahs hjärta och inre organ, eftersom de var unga och friska; Lisas hjärna eftersom den var mer vuxen, mer fylld med kunskap – och gav dessa organ till Annie.

Men Annie ville inte öppna ögonen. Och de säger att det var då han blev tokig.

Polisen fann honom gående längs en väg med den makabra dockan i famnen. Sabin grät högljutt, gjorde inga ansatser till att torka tårarna ur ansiktet då han gick längs grusvägen. Polisen tog hand om honom, och sade senare att de endast kunde få ur honom ”Annie, Annie…”, något som han upprepade om och om igen. Han verkade aldrig förstå vad som pågick runt honom förräna de började samtala om det.

Polisen förstod snart vem det var som setts smyga runt kyrkogården, och Sabin kunde namnge flera gravar som han öppnat och tagit delar ur. Han hade valt ut dem efter dödsannonserna, sett till att de döda varit unga, friska och vackra. I en stad så liten som den här var det lätt att komma ihåg ansikten, och Sabin hade utmärkt ansiktsminne. Han hade valt ut dem och tagit de bästa, de vackraste delarna av dem till Annie.

Efter att Sabin hittades med Annie på grusvägen hade alltså ryktena börjat spridas genom det lilla samhället; det mesta var förstås överdrivet nonsens och inte ens värt att bemöta, annat behövde verkligen rättas till.

Han hade inte dödat sin mamma och sin syster; de hade dött då en rånare tagit sig in i deras hem. Sabin hade varit ute på gården då, men hört deras skrik. Han hade inte hunnit in i tid för att rädda dem eller ta fast rånaren. De flesta minns nog att han fastnade i en poliskontroll några år senare då han försökte lämna Wisconsin. Han erkände senare sitt brott.

Osant är också att han skulle varit sexuellt attraherad av sin syster. Han älskade Annie, älskade henne passionerat och hade sörjt hennes död. Därför ville han återskapa henne, skapa den idealbild han hade av henne i minnet. Och han hade lyckats. Annie, ”dockan” som vissa oansvarigt kallat henne, var perfekt – den var vacker, tilldragande men ändå ärbar i sitt utseende, med en fast blick och ett vänligt leende. Hon hade varit perfekt. Men hon var för mycket för samhället runtomkring, hon var för unik, för förtrollande och vacker, så de begravde henne också, tog inte isär henne utan gav henne en egen, namnlös grav. Sabin fick tala mycket om sin familj, och man ville spärra in honom – vissa ville se honom inne på livstid för satanism, något som han aldrig varit intresserad av. Vissa kallade honom nekrofil, och han avskydde termen när han fick veta vad det innebar.

Så de satte honom på ett sjukhus där han har sitt eget rum, där han får tala om sina upplevelser igen och igen och hela tiden bearbeta, bearbeta och minnas och lära sig nya saker. Edward Sabin blir bättre och bättre; det går långsamt, men det går också framåt.

Men trots allt som sagts om honom var Edward Sabin aldrig någon ond galning. Ingen galning alls. Jag var en konstnär.




Prosa (Novell) av Hellberg
Läst 396 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2007-10-08 14:25



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Hellberg