Istanbul

Jag ville finna den mest oansenliga gatukorsningen i Istanbul som stod att finna och jag fann den. Mellan Yerebatansaray, det sjunkna palatset, och Bayazitplatsen, i den gamla stadskärnan placerade jag mig vid ett café som drevs av en man och som hjälpreda; hans tolvåriga son.

Ingen av dem kunde något annat språk än sitt eget. Vår kommunikation bestod endast av gester, inget märkvärdigt i det, vi fann varandra och jag var deras återkommande gäst. Den tolvårige pojken lyste upp varje gång jag kom. Vi hade lärt känna varandra.

Sov gjorde jag i ett billigt rum i närheten. Detta var min plats och mina kvarter. Min utsikt var en uppställningsplats, kärror, allmänt bråte och bilar, på en tomt som hade uppstått där ett hus hade rivits. I det angränsade husets fasad såg man flagnade såren efter de olika våningsplanen av det rivna huset. Vände jag blicken nedåt så skymtade jag taken till den gamla basaren samt däremellan en avbruten lite mindre obelisk.

Utsikten, i sin patina, var hänförande i det vad jag sökte .

Den inhemska befolkningen passerade strax framför mig i vardagens allvar och uppgifter i en rytm som pendlade mellan myller och enstaka förbipasseranden Det var sällan de mötte min blick, utan var så upptagna av sitt och tyst och nog så skyndsamt uträttade sina ärenden. Jag var fredad från övriga turister som mestadels cirkulerade uppe vid och mellan den Blå Moskén och Seraljen - Topkapi.

Jag ville vänta in staden och befann mig endast på denna plats samt ett turkiskt bad i den byzantiska delen av staden och om kvällarna på ett serveringsställe för vattenpipor, söta bakelser och the´. Även det ett inhemskt ställe där jag inte behövde fratinisera med andra turister.

Jag hade ingen att tala med och jag ville ha det så under en viss tid.
Jag väntade in staden, gatorna framträdde i en viss intimitet och dagarna gick;

olika gråa nyanser, grönt, septia,
bränd umbra och koppar

blå toner vagt i mellanrummen
där himlen trycktes tätt mot marken
i skymningsdunklet.

stoder av förstelnade böneutrop
minareterna, mellan skymning
och gryning
tunga kadenser av tid
dyningar i natten

färgskiftningar, en flik av rymden
duvors hastiga vingslag, neapelgula
gråbleka linjer

gator, gränder, hålrum, skrymslen
och vrån

jag hör steg, tvagande händer
jorden som öppnar sig

svart, levergult, stelnad blod, sand, skräp
spill, träck och urin

hit, jag är här

Sinans grav

skillnad
mellan yttre
och inre

kalkmättad damm, torrare
än fåglars tungor
varje sten
vilar mot
sin tid

nernött

stoftkorn
i kupolens rymd

is tin polin

ett vatten, mörkt, dovt
och stilla
i pelargångarnas kapitäl

copyright © Ari Eskelinen 2007