Jag orkar inte. Varför måste jag orka? Varför begär alla det av mig? Jag önskar jag kunde... Jag hatar mig själv... Nej jag är inte fjorton år och har hatat mig själv den senaste veckan, jag är arton år och har hatat mig själv så mycket de senaste åtta åren att jag funderat på att ta bort mig... sen jag var tio år... det är så tidigt, jag hade t.o.m. förträngt det själv men läste det i min dagbok. Jag läste mina gamla dagböcker för att bli uppmuntrad, för att känna att jag en gång mådde bra ooch att det fanns något att kämpa för att få tillbaka... Jag fick läsa om tvångstankar, ångestattacker, krav och perfektionism. en tioåring med spikraka planer mot toppen. men framförallt en tioåring som hatade sig själv... jag hatarhatarhatar mig själv! jag är en hemsk vän, en ännu värre dotter men den sämsta systern som finns att hitta... förstår inte varför jag utsätter de jag älskar för mig.. varför de utsätter sig för mig.. för jag vill inte att dom ska bry sig... helst av allt önskade jag att dom sket i mig, att ingen skulle sakna mig någonsin...
Jag har haft så jävla mkt skit emot mig... 7 år av självmordstankar innan jag berättade för någon... har inte sagt hela sanningen till någon ännu... försökte berätta för mina föräldrar när jag var tolv men blev avvisad, sånt ville de inte höra, det stämde inte, jag var ju duktig i skolan, på både fotboll och handboll och hade många vänner, inte skulle jag slänga bort det, det var otänkbart i deras värld och alltså mådde jag bra. jag måste ha inbillat mig allt det svarta. jag tog aldrig upp det igen...
gjorde ett självmordsförsök i våras, 29 maj för att vara exakt... ambulans med poliseskort blev det in till sjukhuset fem på morgonen... vet inte vad dom gjorde med mig.. kanske magpumpade dom, jag frågade aldrig... var helt borta i ca ett dygn... kom upp på benen lite försiktigt och förvirrat och blev inlagd på psyk. 4 veckor av pina... jag stannade för jag hatar att vara hemma... ingen ville förstå mig, ingen ville lyssna.. ingen ville veta varför... om jag sa att jag vill dö så var det ingen som frågade varför. alla bara sa åt mig hur jag \"borde\" tänka istället. tack men nej tack. det behövs inte utbildad personal för att jag ska förstå att det är fel att vilja dö. men jag vill det inte mindre för det....
Jag skulle inte få åka hem förrän det kändes helt okej för mig sa dom. Jag skulle haft minst en lyckad hempermission över natten och jag skulle känna att tabletterna hade börjat verka. då skulle jag bli utskriven... efter fyra veckor skrev dom ut mig. mot min vilja, efter upprepade självmordsförsök inne på avdelningen, utan att ha klarat en enda natt hemma, och efter att jag sagt att jag inte ville ha några piller.... inte ett löfte höll dom och jag är van. från mina föräldrar, men dom här litade jag på. jag vet innan att jag ska bli sviken av mina föräldrar, jag förväntar mig inget. men av dom, jag litade faktiskt på dom... dagen efter utskrivningen gick jag ut i skogen och försökte hänga mig. trillade ner från trädet, men klättrade upp igen... hade inte mod andra gången... jag skar mig, sparade tabletter, gick ut i skogen igen. en vecka tog det, sen läste mina föräldrar min dagbok och tog mig till psyk igen... där ville dom inte skriva in mig men jag sa att jag tar livet av mig om jag måste vara hemma och att skulle dom inte skriva in mig så skulle jag i alla fall inte fara hem... jag skulle vara var fan som helst bara jag slapp vara hemma... dom skrev in mig. lät mig dela rum med en annan och jag fick stanna i 1.5 vecka... hann försöka hänga mig en gång till men hade inte satt snaran tillräckligt tight så jag föll ur.. örhängena slets ur och är ännu infekterade... jag landade hårt på golvet och satt där och grät i en halvtimme innan jag klädde på mig och gick till läkaren som skulle skriva ut mig... jag sa vad som hänt men han skrev ut mig i alla fall. jag fick säga till att jag inte ville ha några tabletter med mig och att de skulle slänga de jag redan hade för att jag inte skulle ta alla på en gång...
Jag läste en liten bok i förrgår, typ en tidningsbok jag lånat på bibblan som hette \" Inte bara Svullo - om psykvårdens misslyckanden\" den var mitt i prick.. det stod om hans och om en känd brottares tragiska självmord. de tog sina liv trots att de sökt hjälp... det krävs ett sånt jävla mod att söka hjälp och dom fick den inte fast dom bad om det... jag grät nästan hela boken... hur dom nonchalerat dom... jag kände igen mig... i boken stod vikten av att få behålla samma kontaktpersoner och läkare under hela behandlingstiden.. själv slutade jag räkna nya läkare vid 7 olika. och ingen visste vad som hänt mig eller nånting, jag fick berätta om allt varje gång...lätt.inte. jag fick byta kontaktpersoner och hade sammanlagt 8-9 olika... jag var inte besvärlig, jag var inte någonting särskilt... jag satt på mitt rum i fönstret och tänkte mina svarta tankar men ingen brydde sig... ni anar inte hur mkt jag längtar tillbaka.. seriöst! jag hatar att vara hemma såå mycket.... men varför sket dom i mig? haha det ironiska är att de inte ens sa det till mig.. min diagnos alltså... ingen av alla dessa sju läkare ( det var fler men jag minns inte hur många) sa till mig vad de ställt för diagnos... jag hade borderline... det är en psykisk sjukdom som alla läkare och vårdpersonal hatar... det betyder allt som oftast aggressiva, besvärliga, ombytliga patienter... jag skojar inte... alla läkare och personal hatar borderline-patienter.. men jag var inte besvärlig... jag störde ingen... jag var trevlig mot alla.. aggressiv är jag t.o.m. förvånad att jag kan stava till. i boken hade någon sagt : att skicka hem en patient med en pillerburk och inget mer är som gjort för att ta sitt liv, man har fått hjälpen med sig hem också... det var så himla sant.... jag vet inte.. jag orkar inte.. det är jobbigt att skriva om... jag mår egentligen sämre nu än då... men nu vill jag ingenstans... eller jo bort! men jag har för dåligt samvete.. det är för många som bryr sig... jag hatar det. alla bara påpekar hela tiden hur skönt det är att ha vänner och familj som bryr sig men jag hatar det.... jag älskar dom men jag hatar att dom bryr sig...jag har såna fruktansvärda skuldkänslor.. det är det jag lever av.. inte av lust,ork och glädje.. av skuld... jag vet att dom skulle bli så fruktansvärt ledsna om jag försvann, jag förstår det inte, men jag vet det.... och ja, jag vet att det finns många som har det sämre än mig.. jag borde inte klaga.. det här ger mig alltså nästan mer skuldkänslor... men vet ni vad? om jag fick så skulle jag gärna ta all världens Aids, jag skulle dö i cancer så min morfar fick leva, jag skulle få en stroke så farfar om farfar kom tillbaka, jag skulle köra ihjäl mig om en väns pappa kom tillbaka, dö av flera års anorexi så en annan vän slapp det... jag skulle stå i skottlinjen för varenda krig och jag skulle ha vart en mänsklig mur mot tsunamin.... jag skulle ta all världens död och göra den till min om jag bara kunde... om det vore bra för någon annan... men det är det inte.... jag vet att den är bra för dom jag älskar, men så länge dom tror att dom älskar mig så funkar det inte... jag måste ha lurat dom på något sätt för här finns inget att älska.. eller hur? vad ser ni när ni läser det här? vad tänker ni? jag vill inte mer... jag vill inte, men jag vet att jag snart kommer gå in på mitt rum och låta mina armar bli en krigszon för glasbitar,rakblad och saxar.. jag vet att jag inte kommer dö.... jag vet att jag ska gå till apoteket och köpa alla piller jag kan få tag på.. framförallt åkesjukepiller, jag vill ju inte spy... jag vet att jag kan hänga mig i vad som helst, har funderat och testat olika material... tågen far förbi utanför mitt fönster och det finns många broar att släppa taget ifrån... jag vet det... men jag får inte... så jag tar bara lagom många piller för att göra skada... skär bara lagom djupt... och planerar i detalj... för det man inte ser lider man inte av..... ja får inte.. jag får inte... inte ännu....