Så grå står himlen ett tak utan färg.
Molnen är lessna, arga och gråter.
Men snart så är dom så vita åter.
Dem leker tafatt på himmelen den blå.
Så lätt har dom glömt att de en gång var grå.
Så sorg löst dem leker och snart blir dem fler
dom trängs och dom knuffas och gråter allt mer.
Sen blir dem så arga så att dem gnisstrar
dem skjuter ner eld på trädtoppens kvistar.
Dom rasar och skriker och gråter som mest.
Men vipps är de vita och livet en fest.
Jag önskar att jag som ett moln kunde må.
Som ett moln kunnde glömma att jag varit grå.