Jag trodde jag hade spelat min sista melodi för dig,

men det var nånting som saknades när jag slutade spela.

det var som om tåget hade gått och lämnat mig kvar.

som om jag var ett löv som föll mot marken utan en gren att fastna på.

det jag sa till dig ångrar jag än idag, det var verkligen inte så jag menade.

det har jag förstått sen du tog din värme med dig och gick ut.

Jag har länge vandrat stigen där andra vandrat förr.

jag trodde aldrig på tårar men där tog jag visst fel.

jag är djupare än vad jag nånsin vart,

hur känner du?

känner du samma sak som du gjorde när det var vi?

jag känner inte för att somna ensam inatt.

Men hur hur kan jag vända det här nu?

kan jag säga det som jag säger nu.

kan jag få dig att känna

det du kände igår?

jag skulle inte ha så bråttom att träffa en ny, bara att träffa en ny du.

för jag orkar inte sitta ensam och stirra in i min vägg.

jag funderar på att pröva mina vingar och flyga iväg.

men jag är nog fortfarande för feg så jag sitter här ett tag till.

Men hur hur kan jag vända det här nu?

kan jag säga det som jag säger nu.

kan jag få dig att känna

det du kände igår?