Här är gatorna tomma, ingen rör sig här,
det är så känsligt på nåt sätt, men det ska va så här.
Mina fingrar sucktar vintern, mina sinnen längtar vår.
Det är så mycket som man vill, men så lite som man får.

Mina sår dom läker nu, men inte så fort som jag vill.
Men allt blir bara bättre bara jag väntar lite till.
Jag kan se mig själv i spegeln, jag kan svära mina ord.
Jag brukar oftast sitta ensam hemma vid mitt bord.
Fantiserar om min framtid och det som redan vart.
Jag hade tänkt att resa men allt är så svart.

Jag hade tänkt att ringa, men jag vet inte om jag törs.
Jag hoppas att du gör det, att du gör det först.
Stänger in mig själv, i ett ensamt rum.
Gråter för mig själv, men jag försöker va stum.
Jag vill inte att du ska se mig så här.
För det är inte jag.
Men jag kan inte stå emot, det enda jag ville ha kvar.

Det är senhöst i Sverige, snön är nu här.
Jag tycker inte om vintern, den är för misär.
Alla spår man lämnar, dom finns avtryckta i snön.
Jag påminns om allt jämt, det är inget jag gillar,
Jag ska nog supa mig full.
För jag vill inte känna nåt mera, jag vill bara bli mull.

Stjärnorna visar mig vägen mot en evig värld.
Det är en dröm att komma dit, men jag är kvar här.
Jag visar mitt hjärta, men räcker det nu.
Det finns inte fler, det finns bara du.

Alla vill göra allt, allt man måste hinna.
Men jag vill bara en sak, just nu är det försvinna.
Jag kan ses som en svår person, men det är inte så.
Vill bara ge dig mitt hjärta, iaf att du ska förstå.
Men tills dess är jag fast i ett hål.
Jag går och gråter nu, jag stänger av telefon.
Försök att inte bli som jag, det här är bara min dag.