Hon står lutad mot väggen i skolans korridor på tredje våningen. Hon håller armarna i kors över bröstet. Som för att skydda sig mot människorna omkring henne.

Hon känner sig alltid så ensam. Det spelar ingen roll hur många människor som finns i hennes närhet. Även om hennes liv idag är bättre. Mindre ensamt liksom, så är hon ändå alltid själv. I hennes tankar finns bara hon. Ensamheten är hon van vid. Hon tycker inte om den men hon känner den så väl att den på något konstigt vis är hennes trygghet.

Hon tittar ut genom fönstret. Hennes blick möts av en grå himmel. Nere på gatan skyndar studenter fram och tillbaka mellan universitetets byggnader.
Hon lägger ena handen på fönsterkarmen. Hon ser på sin hand. Hon kan se ådrorna genom den tunna olivfärgade hyn. Hennes knogar är lätt rödflammiga efter åren med boxningsträning. Hon tyckte lika illa om sina händer som hon gjorde när hon var liten. Hon avskydde färgen hennes hy hade. Hon minns att hon som liten brukade titta på sin mammas vita hy, hon kunde nästan se mjukheten. Mamman hade blont vackert hår och dom blåaste ögon hon som liten någonsin hade sett. Hur kunde hennes mamma vara hennes mamma? Hon som var så liten och ful. Hon som var så smutsig. Hon var ju inte som hon borde vara. Smutsig hy, buskiga ögonbryn, mörkt rufsigt hår. När hon var liten kunde hon titta på sin vackra mamma hur länge som helst och drömma om att hon fötts med blå ögon isstället. Hennes barnsliga ögon fylldes med förundran och längtan när hon såg på sin mamma.

Hon vänder sig om och tittar ner längs den tomma korridoren i skolan. Längst ner står en liten flicka. Flickan har mörkt lockigt hår, bruna ögon och olivfärgad hy. Flickan ser på henne med stora sorgsna ögon. I flickans ögon ser hon ensamheten. Hon vill ta flickans hand. Ta flickan till sig och krama henne. Rädda henne från världens all grymhet och smärta. Hålla om och aldrig släppa. Men det är för sent.

Gråten sitter i halsen när hon går in i klassrummet efter dom andra eleverna.