Det har nu gått ett halvår, ett halvår sen mitt hjärta krossades i bitar.
Av dig, just dig.
Den smärtan som inte längre går att gömma i den minsta ynka vrå innuti mig börjar nu krypa upp rakt i mitt hjärta, där du egentligen hör hemma. Du finns där fortfarande, men hoppet för att få dig tillbaka är nu försvunnet och allting är förbi.
Tänk om vi bara kunde gett det en chans, en chans att låta kärleken växa mer och mer. Det uppstod saker mellan oss hela tiden, saker som inte gick att glömma och det fick oss att ge upp.
En kärlek som kunde blivit så mycket annat gavs upp, och alla drömmar flydde iväg. Jag önskar att det bara fanns ett sätt att spola tillbaka tiden då allting var bra, underbart. Då du hade känslor för mig.