Igår grät du över din betydelselöshet, idag kan du väl göra nånting nyttigare? Han vänder om sig, och jag vet att han skäms över mig. Men jag älskar honom, och han ska inte skämmas över mig. Jag ville bara visa att jag också har känslor, jag ville bara att du ska veta att du inte kan behandla mig hur som helst. Vi är båda människor. Jag tittar ner. Jag vet att jag inte fick säga så. Det är förbjudet. Känslor? Säger du frågande. Vem behöver dem. Jag har lust att skrika, jag älskar dig, du älskar mig, det är känslor, men jag vet vad som följer av det. Älskar du mig ? Jag bara måst fårga. Nu finns det ingen återvändo. Du vänder på dig. Älskling, alla älskar dig. Jag vill brista, skrika ut och brista i många delar, mitt framför dig, det är känslor! Att älska är en känsla. Viskar jag, och jag hoppas att du inte hör. Jag vet att du hörde det. Du vänder dig bortåt igen. Att älska är ett av det mest fel användna adjektiv. Jag vill säga till dig att det är ett verb. Men jag ids inte. Att älska är ingenting utan motivering, man måste ha argument för allting. Man har inte rätt att göra nånting utan att veta varför. Jag hatar dig, för en stund. Sen släpper jag känslan, för egentligen älskar jag dig över allt annat. Jag vet inte hur jag ska forma mina ord. Han så kallade argument är så starka, en drömamre kan inte säga emot. Jag är onödig i hans ögon. Att älska kan också vara påtvingat, fortsätter han. Vem säger att alla älskar sina föräldrar? Han skakar på huvudet. Det är bara nånting alla förväntar sig. Jag sväljer, sa jag fel nu? Men varför förväntar de sig kärlek av oss, förän vi ens har fötts? Hur vet de att vi kommer att vara såna som de vill att vi ska vara? Han suckar, och skakar på huvudet igen. Jag suckar också, inombords, för jag vågar inte sucka så han hör det. Det, hurdana de önskar vi är, är bara drömmar, verkligheten är viktigare för dem. Jag kan inte säga hur jag känner, jag kan inte forma ord. Men drömmar är långt borta från verkligheten, hur nära ens barn än är drömmarna, kommer de nångång att bli besvikna på det. Jag förstår inte dig. Såklart, det hör till livet. Säger jag och ler lite. Du skakar på huvudet. Du säger ingeting längre. För du vet att du har rätt. Kanske du har det också, men jag vill inte tänka så, som du tänker.