Då hon kommer hem springande och lägger musik på och sjunger med, och skrattar åt att hon inte kan ala orden, fastän det är hennes favorit bänd, då vet jag att hon mår bra och idag an man säga nästan vad som helst. Ofta pussar hon mig på båda kinderna, och det måste jag var alycklig över en lång stund för de tär inte så ofta hon rör i mig. Jag tar vara på varje gång hon pussra mig på båda kinderna.

Då allting inte är okej, men hon klarar sig, bankar hon itne i dörrarna, men hon sätte rinte heller dem lugnt fast. Då spelar hon ingen musik, och jag får bara en puss på ena kinden. Oftast på den vänstra. Hon gråter inte, och skrattar inte. Då är hon känslokall.

Då ingenting är okej bankar hon i dörrarna. Då sätter hon musiken på de högsta och gråter i takt med den. Det är då hon låser sig in, och den enda beröringen jag då får av henne är slag på kinden, ofta båda. De situationer tar jag aldrig vara på, och jag har aldrig gjort det heller. De situationerna är det bättre att jag glömmer.
Vid den här sinnestämningen brukar hon ofta skrika \" Ni förstörde mitt språk med er wannabe högsvenska med finska slangord.\"