En dag såg de nätet. Det hade hängt obemärkt i taket i många år, sakta svajande i luftdraget av deras utandning. Ett stort moln av kvävande tyll. Taket tycktes förlorat i skuggorna, och de stod där under, plötsligt osäkra, vågade inte titta varandra i ögonen. Kväll efter kväll hade de smygande lett mot varandra och slagit på teven. I det iskalla skenet av mediaunderhållning grodde mossan. Växte sig frodig längs väggarna, i soffan. Mellan dem. Deras rödskimmrande känslor försvann i det gröna luddet som de nitiskt försökte skrapa bort i frenetisk städhysteri en gång i månaden. Instängt missnöje segade sig uppför de gröna väggarna likt gasfyllda ballonger. De fyllde snart taket. Så många stumma ballonger kunde nätet inte svälja. Dammråttorna fick fritt spelrum liksom deras kvävda ord. Det fanns ingen återvändo. När den sista råttsvansen försvann började nätet röra sig. Det var då de såg det. Mossan hade spridit sig, ballongerna hotade att spränga taket och nätet gjorde sig redo ....