Bakom min fasad är jag trasig och rädd.
Jag vågar aldrig visa vem jag egentligen är.
Jag vandrar vintergatan fram och ser ut över det stora hela.
Jag ser ut över allt och mina tårar som rinner smakar salt.

Vildsna själar på syndarnas Café vakar över dom hjärtan som aldrig kommer få se,
det djupa hålet som dom någon gång kommer falla ner.
Dom kommer som vi andra uppleva den rädda verkligheten,
Den som vi lever och förgör medans själar lyfter från jorden för att vi inte orkar mer.

Det är vi som inte orkar leva längre med tanken på vad som händer.
Döda buddhister som gör sin egna självmords-revolution, Svältens hunger ingen vill stoppa
och åsikternas kraft som försvinner.
Sprider man sin åsikt så blir man rinnandes röd,
det är inte sin åsikt man förlorar men sitt liv som oftast leder till död.
Det här ska vara en fri värld, det är inte en fri värld, det är en värld av rädsla.

När jag ser ut över det som sker så är det bara en sak jag inser.
Att jag stannar bakom min fasad och fortsätter vara rädd och trasig tills min sista dag.