nä - jag menar inte de
som är fulla ständigt

och deras öden är en
helt annan historia

utan de som har alla bitar av sitt pussel -
om inte lagda - så helt klart inom räckhåll,
med örnkoll på alla små, små bitar
som dräller omkring kring ens existens

det där miljonbitarspusslet som du och jag
kämpar med varenda sketen dag
tills vi slutligen oundvikligen dör

och står där med uttryck som en fågelholk
när ljuset i tunneln lägger sig som ett varmt
täcke runt vår sköra existens

jag menar de varelser, som om deras ryggsäck
inte enbart tynger
utan även tycks innehålla en fantastisk skatt
av levt liv, kärleksfull närhet i relationer
och denna självklara ödmjukhet
inför livets alla svårtydda gåtor

dessa - är för mig fullständiga varelser

och jag avundas, ska ni veta,
avundas dem och deras självklara sätt
att ta sig an livets ständiga vedermödor
att känna sig själva såpass att de bottnar
att de har detta självklara sätt att älska

att de lyckas med svårigheten - att bara vara

däri ligger min avund, helt klart
och kanske också min drivkraft
men om jag når dithän i detta livet
det återstår att se

jag får nog återkomma och rapportera
när jag närmar mig - the end