Till dig, du som inte vet
var du ska ta vägen
när handen du höll
släppte taget i mörkret
och sprang sin väg.

När modet flyr,
finns det inget vi kan göra.
Vi står kvar på samma plats
tysta, rädda
för att något ska skrämma en.

När hjälpen väl kommer
står vi bara kvar.
Vi hör ingenting,
för vi vill inte höra.
Vi känner ingenting,
för känseln är försvunnen.

Jag vill inte ta dig från mörkret.
Att tvinga dig vidare
vore som att kasta sig
ut för en klippa.
Du kan aldrig flyga upp igen.

Jag vill ta din hand,
och värma den.
Jag vill stå i mörkret med dig
tills du känner mitt hjärta slå,
tills du hör mina ord.

Tills du hör
"jag älskar dig,
och tänker aldrig lämna dig".