Det känns som om jag inte finns.
När vi satt där på bänken,
sipprandes på vår latte
kändes det som om vi inte visste
vad som skulle hända härnäst.

Men tåget stod där,
och du var tvungen att gå på.
Jag sprang runt,
för att kunna se ditt ansikte
en sista gång.

När mina ögon mötte dina
och jag hörde din röst i telefonen,
kände jag det.
Ett hårt slag i magen,
och tårarna gör sig redo.

Något sliter tag i mig,
och du slet tag i mig.
Jag sprang tillbaka
för att åter låta våra läppar mötas.

När visselpipan ljöd,
såg jag ditt förskräckta ansikte,
och du försvann hastigt in,
och tvingades lämna mig kvar.
Jag bankade förtvivlat på rutan
för att en sista gång få se dig.

Om ändå min kropp kunde smälta,
så jag kunnat ta mig in till dig.
Jag hatar att se dig så där
och inte kunna göra något åt dig.

Det känns som om jag inte finns,
nu när jag sitter här.
Jag sitter här än,
trots att det var år sen du åkte.
Jag ska sitta här,
tills du kommer tillbaka igen.

Jag ska sitta här,
tills jag får dig
och mitt liv,
tillbaka.