Jag kommer ihåg det som en kall natt, en fruktansvärt kall natt.
Jag gick ensam i mörkret, med tusen olika röster i mitt huvud.
\"Var är jag och hur kom jag hit egentligen?\", så tänkte jag.
Men de ville inte berätta för mig.
Efter ett tag gick vi in i väggen mellan det utforskade och det okända.
Den var tydlig och vi hatade den, kanske för att vi var rädda för den.
Jag tog mod till mig och bröt igenom väggen, rösterna stannade på andra sidan.
Jag trampade på de stela liken som låg i min väg.
För döda människor känner inte.
Och så är det.

- Ge mig ditt mörker?
- Så ger du mig svar?
Tystnad.

Och jag minns det som en kall natt, en fruktansvärt kall natt.
Jag gick ensam i mörket, ovetandes om var jag var eller hur jag kom dit.
Jag minns hur solen steg och slukade både himmel och stjärnor.
Jag minns hur ljuset svepte förbi mig utan att röra mig.
Jag minns hur jag tittade mig omkring och visste än mindre om var jag befann mig.
Och jag lade mig ner bland de stela liken som nu ej längre låg i min väg.
Jag hade lärt mig leva i mörker och det var mitt enda svar.
Tystnad.
Aldrig mer.