Dina ögon var slutna.

Du blundade.
Du var så vacker.

Utan ord eller rörelse men ändå ägde du all min uppmärksamhet.

Underbara du.

Du sover. Vackert.

Dina djupa andetag för din bröstkorg upp och ner.

Jag skulle kunna ägna hela mitt liv åt att se på dig.
Bara låta mina ögon skymta en del av den oskyldiga människans atmosfär.

Jag älskar att kolla på dig.

Jag skulle kunna skåda dig hela natten och förbi gryningen.

Smeka dig med min blick längst med din hud.

Den lena kinden.

Långsamt, nerför halsen.


Beröra dig med mina hjärtslag som lever i takt till dina snusningar.


Du sover som en ängel, en ängel med renad själ.

Du är så underbar...

Jag har väl sagt hur underbar du är?



Det finns ingen finare än dig.

Du är som vinden som smeker mig utan att behöva röra vid min hud.

Ingen är så underbar som du.

Du är så vacker.
Du är så himmelsk.
Du är så oskyldig och ömsesidig.

Du ligger så fins med ditt hår, tätt intill ditt ansikte som tydligör dina drag.

Dina hårstrån spelar melodier längst med ditt ansikte.

Du är så underbar där du ligger, vilandes med huvudet...

Vilandes med huvudet...



i hennes knä.




Men jag ska låta dig ligga där!!!


Kråmandes i hennes varma famn som skyddar dig från verkligheten!!!


Jag ska låta dig ligga där hur länge du än vill!!!


Så länge elden brinner i din själ av kärlek till henne!!!


Så länge du får dina viskningar besvarade!!!


SÅ LÄNGE DU FORTFARANDE TROR ATT HON ÄLSKAR DIG MEST!





Jag förstår faktiskt inte det hela...

jag förstår inte hur jag kan vara så oerhört svartsjuk...

Det är ju trots allt hennes skyldighet att älska dig...

Att hålla om dig...

Hon är ju trots allt...













din mamma...





Hur som helst.


Du skulle bara veta hur mycket jag älskar dig, du...
din vackra, djupt sovande varelse...