Sitter i vardagsrummet och känner mig iakttagen. Får en känsla av att någon smygtittar på mig.
Tittar ut genom fönstret mot min balkong. Där sitter en fågel på räcket och tittar på mig i smyg.
Trippar på balkongräcket fram och tillbaka och så plötsligt brer den ut sina vingar och flyger iväg.
Jag märker att det har uppstått en trafikled upp till ena hörnet vid takåsen över balkongen. En tvåfilig motorväg, där fåglar flyger in och ut, i en aldrig sinande ström.
Deras smäckra vingar och stolta huvuden som en majors, gör att de utgör en vacker syn. De förgyller min tillvaro.
Jag tycker mycket om fåglar, men kan väldigt lite om dem. Men någon smygtittare är inte de här, trots att de besitter denna egenskap. Kanske en kusin eftersom generna delvis kan vara likartade.
Tätt flyger de fram och tillbaka, så någon sorts tätting borde det vara. Kanske något släktskap som t.ex kusin, även i det här fallet? De sjunger sånger med ett mycket speciellt läte.
Hörde tsitsi-bää, tsitsi-bää från min utsiktsplats och blev nyfiken.
Undrade hur ett lamm kunde komma upp på min balkong, så jag gick ut för att beskåda detta under, men nej så var det naturligtvis inte.
Det var fåglarna som sjöng och kommunicerade med varandra och vem vet? Kanske ett försök att även få mig med i samtalet?
Undrar vad de skulle säga mig, om de kunde? Kanske ingenting, utan det kan hända att de helt enkelt sjunger för sin och min egen lustfullhets skull.
Det var kallt så jag drog mig in igen.
Då tänkte jag att det kanske var en bofink som byggt sitt bo under min takås. Tyckte mig höra ljudet fink ibland och när jag hörde ett ”tryrr” och det började regna, ja då var jag säker.
Men fel var även detta. Det är inte någon fink som byggt sitt bo hos mig.
Så sätter sig ännu fler av dessa fåglar på mitt balkongräcke och
blicken i ögonen av den ene, fastnaglar sig i mig.
Så nyfiken, vild och fri. Glittrande och med spefulla ögon. På ett mycket positivt sätt. Jag läste lekfullt liv.
Kanske de tog en paus i arbetet med att hämta mat. De är tuffa i sin överlevnad.


Absolut inga mesar, trots att en del skulle kalla dem det.
De älskar talg och måste vara starka som oxar för att få tag i det.
Kanske de använder sig av lammets läte för att locka till sig ett får, för att få tag i dess talg och kanske även någon oxes?

Skogsdungen strax utanför bjuder oss på ett vykort av det vackraste slag. Videgrenar, tallar och björkar.
Ljungen i balkonglådorna förhöjer färgskalan
i november, när färgerna är trötta och bleka.
Nåväl de har sitt näste, där taket har sitt fäste,
under min takås.
Just där stjärnorna och månen lyser på natten
och där solen stiger i ottan och väcker dem upp.
Jag ska inte berätta för vicevärden att jag har hyresgäster.
Föreningen måste alltid tillfrågas och ge sitt bifall, innan någon
flyttar in hos oss.
Nej, tyst som muren och jag bjuder dem på hyran.
Deras varande är betalning nog.

Vad hör de i den dallrande luften?
Jag undrar vad de tänker om mig?
Stackars kvinna som sitter fångad i sin bur?
De vet kanske inte att jag går ut på andra sidan
av huset. Att även jag har en ingång och utgång och att det är i mitt bo jag sitter och tittar ut på dem.
Deras kommunikation är specifik. De spelar så vackert på ryggsträngen.
De förgyller min tillvaro och jag frågar mig? Hur skall jag förgylla deras?
Pålitliga är de också. Stannar hemma året runt och åker inte på någon solsemester till något annat land på vintern.
Dessa trogna talgoxar i sin sammansättning så unik



Britt Gustavsson