Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Att se sin pappa -nu 85 år- sakta \"dö bort\" bit för bit, först förlora hörseln nästan helt och sedan synen men samtidigt ha kraften kvar i kropp och tankar, känns både svårt och vemodigt. Men ingen lever för evigt.


Är det du..?

Vem är du som står här bredvid mig
mina ögon har grumlats så
är det doktorn som skulle komma
eller ängeln jag väntat på?
Är det du som ska hjälpa mig över
denna skrämmande mörka dal
till ljuset på andra sidan
där allt tindrar i festpyntad sal

Vem är det som lossar på banden
som bundit mig hårt i mitt liv?
Är det du, Vännen – tag mig vid handen
så lämnar vi rum och tid!
Jag är färdig med allt som smärtat
taggen du tog ur min häl
nu väntar jag – när ska vi fara?
Jag har friden djupt i min själ

Vad är det ni säger där borta
jag hör inte längre så bra
tror visst ni sjunger och skrattar
har bönerna tystnat idag?
Sorgen och gråten är borta, så bra
nu hörs bara jubel – hurra, hurra!
Då plötsligt jag ser som en yngling igen
och jag vet – jag har kommit hem!




Fri vers av Siggesdotter
Läst 329 gånger
Publicerad 2005-05-08 19:50



Bookmark and Share


    carimba
får känslan av en önskan om en återförening med någon som förlorats och att förlusten varit så svår för den som är kvar att det egna livet mist lite av sin mening...
2005-05-09
  > Nästa text
< Föregående

Siggesdotter
Siggesdotter