jag ringde Gud igår
sa att vi är många nu
som är håglösa, trötta
gråtiga, ångestfulla
när mörkret faller
över kylan

Han är rätt betänksam
av sig den där Gud
blev kompakt tyst
en stund
sen sa han

jag har inte tid
är så stressad
av hur ni klantat till
det där nere
samtidigt som ni gnäller
över allt
ni har förstört

utan att förstå
vad liv i mänskor
växter ÄR

Ni har överträffat er själva
i dumet, ondska, egoism
Orkar inte längre se er

där satt jag gråtmild
med luren i handen

för känslig för vadå