Satt och funderade ett tag om Tao och om personer som mår illa...

De mår eftersom de är i strid med sina jag, 12 parsec från Tao - fulla med innre spänningar efter år av idoga spackel över sina små meningslösa egendefinierade misslyckanden. Totalt oöverens om det är den de är, den de verkar vara eller den de skulle vilja vara som skall få vara.

Då vill man ju säga... låt bara bli att slå på er själva för alla fel och acceptera era känslor som helt okej och fina oavsett hur de råkar se ut. Bums så skulle de vara centrerade. Men då tänkte jag...

"Fan det där går ju aldrig! De beter ju sig som om de hade gummisnoddar i häcken och måste ut i sitt lilla chaos igen. Som om de definierar sig som den där havererade personen med på en flotte utan segel. Kanske är det mer att de ränner in mot centrum och så, SHIT JAG KAN INTE STANNA!!! Och woooosh så susar de förbi. Liksom. Typ."

Så va händer jao?

Jag fick då för mig att det kanske är som en Taoistisk whiplash. Allt man lyckas med är att omrikta deras skumma "jag skall minsann klara av mina mål" energi mot att vilja komma i centrum så de börjar springa atta bara helvete inåt. Men sen så jävlar mig fuckar det ur och de missar eller råkar springa därifrån eller tappar fokus eller nåt annat som händer oss alla (dåligt 7-11 kaffe en förtidig morgon eller kefft väder efter en misslyckad date). Och då händer det! De misslyckas!!! Och ojoj det får de ju inte göra! Då är de ju dåliga ju... Så de slår sig lite med lämplig känslomässig påk och störtar i 120 inåt igen. AJ ont i nacken! Klart de missar eller tappar bort det igen. Så de slår sig lite mer med en denna gång lite större påk.

Så summan blir att istället för att visa dem Tao och de blir glada när de faktiskt ser nåt som inte är totalt ovettigt ologiskt och osunt, så får de istället sjuttioelva whiplashskador och lite brutna själsliga revben av deras privata tävling att springa in i Taos mitt på sju röda. Så de blir ännu ledsnare och känner sig istället ännu sämre än inan. För inte nog med att de såg nåt fint och inte var bra nog att nå dit på momangen, utan allt annat verkar ju så mycket sämre nu. Bäst att lägga det som ett meningslöst misslyckande på den där svartstinkande högen och glömma bort. Spackla lite lagom och gå och sova.

Så va fan skall man göra för att hjälpa nån att hitta centrum och inte se det som en tävling där de måste vara bäst. För det är ju hela poängen med kalaset! Att inte tävla, att inte misshandla sig själv.

Känns som när jag stressade från lektionen till tåget, slängde mig av vid fridhemsplan, hivade i mig en snabb burgare, sprang över bron och bort mot odenplan med andan i halsen och svetten längs med ryggraden. Jag var ju så jävla sen till prova-på kursen i QiGong. ;) DUH!