Du ryggar
som en unghäst
inför livshindret
som balanserar
framför dig

ögonen vilt uppspärrade
håret hänger
som en tovig man
kring dina alltid
sjunkande axlar

placerar blomsterdekorationer 
doftande av vanilj
kring dina fötter
allt du ser är ändå bara
dina smutsiga skor

skrapar mina knän
när gruset skaver hål på prestigen
kryper ut bland publiken
hukar för minnen
för att finna någon
som kan sänka kraven

finner styrkan
som asfalterar banan
men ändå blöder ångest 
förvandlar hästens styrka
till ett rådjurs skrämda blick
ihopkrupen
väntande på nästa skott