Solen brände på ett tropiskt vis. Till skillnad från natten som varit. Då hade ett oväder svept fram och dränkt allt i ett piskande regn. Jättelika vattenpölar bredde fortfarande ut sig på gator och parkeringar. Solens strålar fick dem att likna öar av kvicksilver.
De två ungdomarna betraktade tyst samhället nedanför medan de tuggade i sig leverpastejmackor och njöt iskalla klunkar av medtagen saft.

De var påväg upp för ett av de mindre berg som låg norr om dalen. Någonstans långt under dem, i den raggiga granskogen, hade de lämnat sina cyklar, väl gömda.
Lukas hade haft som förslag att de skulle bära med sig cyklarna upp till själva toppen för att sedan kunna få sig en riktigt fräck nedfärd. Dessutom sparade det tid menade han på.
Han hade alltid varit modigare än sina jämnåriga. Men på senare tid utvecklats till något av en galenpanna. På ett år hade han lyckats slå ut en tand, bryta två fingrar (vid helt olika tillfällen) och stukat diverse kroppsdelar. Blåmärkena avlöste varandra likt en provkarta på tapetfärger.

Simon skulle aldrig komma på tanken att fråga. Men rätt många av cykelvurporna och klätterfallen hände Lukas när Simon inte var med.
De var fjorton år och dödspolare.
De umgicks jämt.

Nattens regn hade förvandlat den branta stigen uppför berget till lervälling. Så planen på att cykla nedför fick överges. Och Simon, som var den mer försiktiga av radarparet hade till och med föreslagit att bergsbestigningen kunde skjutas på, att det kanske inte var så smart att klättra dagen efter ett oväder.
Vilket givetvis inte påverkade Lukas det minsta. Han skulle dit upp idag som de hade planerat även om han skulle behöva klättra själv. Simon gav motvilligt vika och de hade gett sig av tidigt i gryningen medan dimman fortfarande bäddade in hela dalen.
Men dagen visade sig bli raka motsatsen till natten. Värmen steg och med den ett fuktigt dis. Som i sin brådska upp mot kallare luftlager slingrade sig likt rök.
De befann sig ovanför dimman och en vidunderligt blå himmel bredde ut sig över dem. De klättrade snabbt vidare och nådde så småningom den punkt på berget där stigen delade sig. Den ena stigen planade ut och ledde, i en mindre brant lutning upp runt berget för att så småningom mynna ut i ravinen som klöv bergets topp.
Den andra ledde brant uppför den kala, klippbeströdda branten och var ett åbäke att ta sig uppför. Men nu var de ute på riktig bergsbestigning. Och då gick det helt enkelt inte för sig att ta en lättare väg upp.
Den branta stigen slutade uppe på bergets topp, ovanför schaktet. I norr, där sprickan var som djupast, stod bergsväggarna lutade mot varandra och bildade en slags halvgrotta. På dess botten fanns, lite beroende på vädret, en källa med kallt, klart vatten.
Grottan var allmänt känd, och de båda pojkarna hade varit där vid flera tillfällen. Både med vuxna men också helt på egen hand. Här hade de hostande, rökt sin första cigarett och druckit sin första öl.

Det var de lutande väggarna som givit dem iden till att gå den klätterkurs som ordnats av fritidsförvaltningen. Och nu, tre kurstillfällen senare, kände de sig mogna för lite äventyr.
Repen hade de stulit ur Simons pappas affär. Selarna hade de fått med sig efter sista lektionen. De tänkte smuggla tillbaka dem vid ett senare tillfälle för att undvika att hamna i onåd hos Hansson, deras lärare.

De förankrade sina rep och spände på sig selarna. De kontrollerade varandras knopar, precis som Hansson hade lärt dem. Seda började de fira sig ner.
Den strålande, varma sensommardagen försvann. Den ersattes av ett kletigt, tjockt mörker som nästan verkade trycka sig mot deras ansikten. Lukas kom på sig själv med att spärra upp ögonen för att kunna se bättre. Men allt han såg var dansande solfläckar i grönt och rött som bränt sig fast på hans näthinnor. Simon knäppte på sin pannlampa och den ljusa kvasten sopade undan mörkret, åtminstonde lite. Solfäckarna försvann och Lukas tände sin egen lampa.
Ljuset speglade sig mot fuktdrypande granitväggar och när de tittade ner kunde de skymta reflexer från vatten långt under sig. Linan skavde och knarrade på ett obehagligt sätt och rädslan fick svetten att pärla sig på Lukas panna. Talken i handflatorna var redan borta. Han kunde inte låta bli att tänka på hur långt ner det ändå var.
På ren trots, mot sin egen rädsla, gav han upp ett högt, ekande tjut. Simon ryckte till och glodde argt på honom men började nästan genast skratta.
- Fan Lukas! Du fick mig nästan att skita på mig.
Han fortsatte skratta och måttade ett låtsasslag som fick honom själv att börja pendla.
- Se upp där nere, skrek Lukas. Simon måste skita!

De skrattade så de kiknade. Resten av nedfärden skedde under skrik och skratt och med råa skämt om hur liten den enes pitt var, eller hur dålig den andre var på att knyta knopar.
Dessutom pendlade de fram och tillbaka, tog stöd mot klippväggarna och sköt iväg, på ett sätt som hade fått dem uteslutna ur klätterkursen i ett nafs.

- Vi måste väl ändå vara nere snart? undrade Simon. Hans rep var påväg att ta slut.
Då hände det som inte fick hända.
Och det gick snabbt.
Lukas föll.
Med sitt rep slingrande ner efter honom som en draksvans.
Det tog en sekund.
Några hundradelar av en sekund fladdrade pannlampan över stengolvet.
Sedan nådde han mark och ljuset slocknade.
Men Lukas hann se mer än han ville.
Bilden brände sig fast på näthinnan. Glimtar av rött och grönt, fast värre.
Och inget ljus i världen skulle få dessa fläckar i synfältet att försvinna.
Lampan krossades men inte han.
Lukas landade mjukt och fick inte ett ända blåmärke efter fallet.