Våra blommor, vid vår stuga
Det finns höga fina oranga
Och lila
Gula och blå
De finns där, vackra, i gräset
I kanten av diket

Vi låter dom vara
Men ändå, dessa kärringar
Som ska ”ta allting”
Och deras förbannade ungar
De plockar gärna och river
För att en lite stund, få ha
Vår fägring på sitt bord

Istället för att låta blommorna se vackra ut
Där de växer
Så kommer de in på vår tomt
I dikeskanten och tar för sej
Som banditer, skönhets banditer
Onda jävlar som inte ser annat
Än till sej själva
Vandaler

Era fisförnäma kärringar
Ta era fula ungar
Och stick nån annanstans
Med erat robberi
Annars hoppas jag att ni halkar i diket
Och hamnar i skiten där ni hör hemma….

Man undrar dock ibland
Hur många är det inte i livet
Som gör sånt, överallt
Tar nåt som andra rår om
”rövar en själ”
”knäcker en människa”
”våldtar ett förtroende”
och så vidare.