Det känns lite svartvitt ibland, som om jag färgar världen själv. Med mina egna tankar och, fantasier. Ett rött vin har återigen slutit upp vid min sida. Det är rött, inte vitt och
sannerligen inte svart. Fisket stundar inför morgondagen, jag myser. Det värmer i min själ när jag vet att jag kommer få fiska. Vandra längs med vattnet, bara leva. Om jag får en fisk eller inte spelar ingen roll, det handlar inte om det. Jag vill bara leva.

Himlen kan verkligen inte klaga, för ingen varg skulle någonsin gå tillbaka till sitt byte. Det är något annat som gör att jag faller bland mina drömmar, tankar. Jag är som vilse bland heroiska krigare i en drömmande värld. Jag vet att jag är sån. Jag älskar dom röda vinerna och musiken gjord av kärlek, och jag älskar min katt. Bara för att allt det har något gemensamt, det är en del av mig, lika som jag är en del av det.

Jag önskar jag kunde sitta med dom, om än bara för en kort stund. Att få känna känslan, uppleva det. Ha svärdet vid min sida, mina vänner omkring mig och veta mitt mål. Att ha en destination, ett klart mål att attackera eller skydda. Jag är inte gjord för den här tiden. Jag står i täten, men jag längtar så mycket tillbaka.

Jag är en elvahundratalspojke på vift i framtiden.

Det är förbjudet att bära svärd och slåss för sin ära. Det är snart inte längre försvarligt att skydda en kvinna.

Men även om ett svärd kan såra mig, så är smärtan ingenting mot att jag inte kan skriva längre. Det är det som gör ondast.