Kappan fastnar
i varje steg jag tar
trots att jag försöker
vända den efter vinden
kilar den in sig precis
mellan primitiviteten
och prestigen

ärmarna är för långa
eller kanske har
armarna krympt
i takt med fegheten
att våga investera i
öppenhet

flera knappar har lossnat
tomheten ekar
där de borde sitta

trots skärp och halsduk
fryser huvudet
fast på skulderbladen

som sticker ut genom
luvan där tårarna
samlats likt en puckel
tillräckligt för att föda en kamel
i flera månader

det är dumt att bära
så tungt när regnperioden
förvandlat öken till oas