Äntligen hemma.
Min lägenhet öppnades och hälsade mig välkommen, tillsammans med katten. Jag släppte ner allt jag hade för händer och tog fram det viktigaste – kameran – och tog den till den lika viktiga datorn, för att börja överföra bilderna som låg på kortet. Jag ville hinna klart med det snabbt, för att hinna cykla ut och fota den vackra färgsprakande solnedgången, innan den försvann. En lång, trist väntan.
Jag tog cykeln och rusade iväg men upptäckte halvvägs ner till stranden där jag brukade fotografera solnedgångar att det var punktering på bakdäcket. Men det betydde bara att jag fick gå istället.
Knotten dansade och jag vande mig njutningsfullt sakta vid de gamla dofterna igen, kvällsdofter av sommar.
Jag kom ändå en aning sent ner till stranden men färgerna var fortfarande vackra så jag fotade flera bilder. Man kanske kan tycka att om man har sett en solnedgång så har man sett alla, men så är det inte för mig. Varje solnedgång är vackrare, mer magisk och mer fängslande än den förra. Men just ikväll var det inte som förr. Det var något som fattades.
Kanske var det bara känslan av att jag numer visste hur det kändes att fotografera tillsammans med någon med samma brinnande intresse och sug efter att fästa det vackraste i världen på bild.

Hemma igen tog jag en dusch i mitt nu rena badkar. Min kära moder hade medan jag var borta städat min lägenhet, något jag tänkt göra så fort jag kom hem, men nu slapp jag. Jag torkade mig och snubblade över min katt medan jag gick ut till mitt rum och den väntande datorn. Jag hade köpt nya leksaker åt henne och fått med mig en klätterställning hem som hon nu sysselsatte sig till fullo med.
Jag startade datorn och musiken och tänkte på att jag numer inte var tvungen att ha musik på hela tiden. Jag kunde åter njuta av tystnaden utan att få ångest.
Men också det var denna kvällen annorlunda. Jag orkade inte lyssna på tystnaden, den var alltför påtaglig. Alltför tyst. Markerade alltför tydligt att i denna lägenhet huserar jag och endast jag. Och katten förstås.

Jag tittade på mina fingrar som studsade och lekte med tangenterna, förde ena handen till näsan och sniffade. Det luktade tydligt av nikotin. Varför jag rökte minns jag knappt. Antagligen ett kicksökande. Eller ett desperat försök att tillföra andra dofter till den här kroppen än de gamla invanda, urtvättade. Eller kanske försökte jag dölja dem.
Hur som helst luktade mina fingrar nikotin.

Och jag började tänka. Med den kelsjuka katten i knät och musik i öronen och sängen inom synhåll startade tankarna, tog mig med på en resa som inte skulle nå sitt mål förrän jag antingen skrivit avsevärt många dikter om ensamhet eller tagit en ny överdos sömntabletter, för att få somna ifrån eländet.
Ingen skulle säga god morgon till mig när jag vaknade. Ingen skulle önska mig god natt.
Kudden skulle dofta av ensamhet och täcket skulle sno sig alltför många varv runt bara min kropp.
Och vände jag mig om skulle jag krocka med väggen, inte stöta emot en varm kropp att lägga armen om.

Min säng var för stor för ensamhet, för stor för sömn, för stor för mig. Kvällar som dessa längtade jag efter en säng jag knappt själv fick plats i. Helt enkelt för att slippa tänka på vad som skulle kunna inträffa på alla överflödiga sömnytor. Eller så längtade jag efter någon att fylla alla sömnytor med. En ryggyta att låta fingrar sakta vandra över, stryka lätt över och få till knottror. En mun att kyssa narig. Ögonfransar att kittla. En panna att pussa ömt. En mage att smeka…

Kvällen blev allt mörkare utanför och med mörkret kom den förmodade handlingen att gå och lägga sig. Vilket jag inte ville vara med om just den här kvällen. Den här kvällen ville jag slippa somna in med min ensamhet.
Hur lär man sig stå ut med ensamhet när allting runt omkring verkar bestå av tvåsamhet?
Jag ville ha enhet.
Kanske för mycket. Eftersom ingen orkade med enhet tillsammans med mig. Så var det alltid. Det jag ville ha ville aldrig ha mig. Och det jag inte ville ha ville alltid ha mig. En fruktansvärt tjatig upprepning. Jag var så trött på det, så trött att jag inte ens orkade bli upprörd längre när jag stötte på fenomenet. Jag var bara mätt på det, accepterade det och lät det gå förbi mig med likgiltigheten hos någon som blivit våldtagen alltför många gånger och till slut bara låter det ske, eftersom vissheten om att det alltid skulle vara så fanns där.
Jag trodde inte längre på att det skulle bli annorlunda. De goda stunderna när jag kände mig mindre ensam hade jag lärt mig att ta till vara på, men inte fästa mig vid. Eftersom jag visste att det bara var stunder, inte tillstånd.

Kanske kände alla så, mer eller mindre, kanske var jag den enda som tydligt visade att jag led av den.
Kanske såg jag så mycket tvåsamhet bara för att min ensamhet var så övertydlig. Kanske överreagerade jag. Kanske satt jag bara och tyckte synd om mig själv.

Hur som helst, mina fingrar var i behov av någon att röra vid, någon påtaglig varelse, och jag ville inte somna ikväll.
Natten skulle bli lång, men jag var van vid långa ensamma nätter framför datorn med endast artificiell intimitet via Internet.






060628 - 060720