Lekplatsen 1

Omgärdad av ett vitt staket stod lekplatsen som hyste alla barn i området. Därinne fanns olika leksaker: gungor, rutschkanor, sandlådor, där barnen kunde springa, hoppa och leka olika lekar. På vita bänkar, i ena hörnet på lekplatsen, satt några mammor och en ensam karl. Mannen som var i medelåldern tittade längtansfullt på barnen som yrade runt och hade det trevligt. Oskar, som han hette, hade aldrig fått leka som barn. Uppvuxen i en familj där mamman och pappan tvingat sig själv att leva ett vuxet, ansvarsfullt, tråkigt liv. Ett sätt att leva som de också hade fört över på Oskar. I hela sitt liv hade han trott att livet skulle vara allvarligt och fyllt av plikter och måsten. Att skratta och stoja hade han lärt sig förneka och tycka illa om. Skrattet hade, redan när han var tre år, torkat. så fort han kände minsta lust att skratta, hade han bitit sig själv i insidan av läpparna och tänkt på någon av alla hans självuppfunna plikter eller ansvar. Nu när han satt där på bänken blev han påmind om sin försvunna barndom. ( Varför hette det barndom, förresten, var det något man blev dömd till, som en kriminell. Var, att vara barn, kriminellt och skulle bestraffas.) Han kände en stor saknad, torkade en tår och bestämde sig för att försöka ändra på saker och ting, och kanske mest på sig själv. Han vände blicken till de mammor som satt bredvid, oroligt vakande över sina småttingar. Där skulle han inte få nån hjälp förstod han när han såg deras allvarsfyllda blickar. Han reste sig och med ett tystlåtet, adjö!, gick han ut från lekparken med ett småleénde på läpparna. Klockan nio samma kväll återvände han till lekplatsen och satte sig i en gunga. Nu var parken tom och han kunde höra vinandet av repen, när han svingade sig högre och högre mot friheten, som öppnade sig mer och mer ju högre han kom. Hjärtat fylldes av ett välbefinnande, som han länge saknat. Måste leken förbehållas barn, tänkte han? Alla borde leka! Han vände sina armbågar bakåt, han skulle se om han fortfarande vågade hoppa, som han gjort när han var liten. Han flög genom luften mot sandlådan. När han skulle kliva upp efter luftturen hade hans ena fot fastnat i en plasthink. Skrattet i honom bubblade fram, det vällde fram som ett vattenfall i honom. Han var tvungen att lägga sig ner, så våldsamt hoppade hans runda mage. Han skrattade så länge så att luften tog slut och han kipade, ivrigt efter andan. Så roligt hade han inte haft på år och dag. Det var nog inte barndomen som var en dom det var nog snarare tiden mellan barndomen och ålderdomen, tänkte han när hans lyckoömma ben bar hem honom, sent på kvällen. Nu skulle aldrig mer någon få stoppa hans lekar, bestämde han sig för innan han slöt sina ögon och somnade in.

Lekplatsen 2

Nästa dag tog han på sig ett par nötta byxor, en randig tröja och en kasse med saft, och några mackor. När han kom till lekparken satt en fyra, fem mammor där och vaktade. Han gick fram till en bänk och lade påsen där. - Nu ska jag leka, sa han med hög, stolt röst. Mammorna tittade förfärat på honom. Var han full, tänkte någon, kanske sinnessjuk, en annan. - Han är säkert i övergångsåldern, bestämde en tredje sig för. - Den här lekparken är till för barnen, sa den allvarsammaste av dem med en sur grimas. - Jag är ett barn, sa Oskar och gick med raska steg till en klätter ställning som han inte hade provat, kvällen innan. Han klättrade högst upp och hängde sig i benen, upp och ner. Så lustig världen ser ut, tänkte han, medan han lät armarna slänga viktlösa, hävde upp ett apvrål och slog sig för bröstet. - Emil, nu ska vi gå hem! Ropade en av mammorna oroligt. Trots sonens protester om att de nyss hade kommit, drog hon iväg med honom med en hiskelig fart. - Kan man anmäla honom, viskade en av de andra mammorna till en annan. Oskar lät sig inte hindras av de sura minerna. Nu satte han sig i gungan och hoppade, sedan han fått upp farten, med en volt ner i sanden, han skrattade för full hals medan han försökte spotta ut sandkornen ur munnen. Efter att han spottat ut det mesta började han gå mot bänken, där hans kasse låg. En av kvinnorna flyttade sig förskräckt till en annan bänk, när han närmade sig. Han lät sig inte bekommas utan tog fram bullarna med korv och ost och lät sig väl smaka. Medan han mumsade hörde han från andra bänken ideliga förmaningar - Klättra inte så högt, du får inte smutsa ner dig! - Ska du gunga så högt måste en vuxen vara med. Han blev förfärad av alla uppmaningar och stoppade snabbt i sig det sista av bullen och sprang fram till en liten ljus tjej som satt i gungan. Han ställde sig bakom och puffade på flickan så hon tjöt av skratt. - Stopp nu, hörde han bakom sig, - Nu ska vi gå hem. Han satte sig med en tung suck i gungan. Nu visste han varför han hade slutat leka som treåring. Han återvände hem och la sig i hängmattan och vilade. Han lät sin blick, fara över den släta gräsmattan. Gräset borde väl egentligen klippas men vem ville ha en slät gräsmatta? - Vilken tråkig tomt jag har, sa han upprört till sig själv. - Om jag skulle gräva en bassäng? Av jorden skulle jag kanske kunna göra ett litet berg, fortsatte han - Blev det tillräckligt stort skulle jag kunna bygga nåt där. Kanske en liten hydda? Medan han låg där och fantiserade, och drömde sig bort, satte sig en liten svala på hans mage. Hon tittade honom i ögonen och verkade inte vara ett dugg rädd för honom. Han låg alldeles stilla och slumrade snart in. I drömmen drömde han att alla på jorden hade börjat leka, det tog aldrig slut på upptågen och alla påhittigheter. I nästa dröm, var han kung. Han tog bort alla lagar, bilarna fick köra på vilken sida som helst, eller mitt i. Därför var alla tvungna att ta det väldigt lugnt. Det blev slut på alla bilolyckor. Människorna började åter att använda cyklarna, på sommarn och på vintern blev det skidor eller sparkstöttingar.

Lekplatsen 3

När han vaknade förstod han att han ville att hela världen skulle förstå hur roligt det var att leka. Han ringde P-O, en av alla hans jobbarkompisar. PO´s röst lät stressad när han svarade. - Ska du följa med på nåt skoj i kväll, frågade han illmarigt. - Är du tokig? Sportextra börjar ju om fem minuter, sen är det matchen Finland- Norge, har du glömt det? Han hann aldrig svara innan P-O lade på luren. Vilken tråkmåns, tänkte han besviket. Han slog ett nytt nummer. - Hallå, hördes grannen Sven i luren. - Ska du följa med på lite hålligång i parken? undrade Oskar. - V65! Ska du inte kolla på det, och sporten? Sen är det ju långfilmen också, Sven hade inte en tanke på att lämna TV-n. Bra karl reder sig själv, tänkte Oskar när han gav upp sina försök att få nån med sig. Några timmar senare gick han ut och började gräva. Mitt på gården började han. Han hivade upp jorden på skottkärran och när den var fylld styrde han den bort mot ett hörn på tomten där han bestämde sig för att han ville ha ett litet berg. Han höll på ända till klockan elva. Det skulle ta några dagar, förstod han, när han tittade på den lilla, meterhöga kullen. Nästa dag, som var en söndag, kom granngubben, Pelle, förbi. - Har du också fel på avloppet, undrade han. - Jag ska gräva en tunnel till Kina, svarade Oskar. - Du vill inte berätta vad du håller på med, hör jag, konstaterade han surmulet och vände på klacken och beredde sig på att gå. - Kina! hördes hans muttrande stämma, när han gick därifrån. När söndagskvällen kom hade högen växt till två meter. Inte dålig, inte dåligt alls, tänkte han för sig själv när han gick in. Han hade alldeles glömt bort att äta på hela dagen, så upptagen hade han varit. Han tog en tvåliters glasslåda ur frysen och slevade i sig alltihop. - Mums, utropade han högt, när han slickade det sista, av skeden - Måste komma ihåg att köpa mer i morgon. Nästa dag var det väckarklockan som väckte honom. Hur ska jag nu kunna leka, nu när jag ska på jobbet? Han hade varit en enträgen arbetsmyra på ekonomiavdelningen på kontoret, där han jobbade som kamrer. Tretti år hade han varit där, tretti år för mycket tänkte han med fasa. Han tog på sig sina nötta trädgårdsbyxor och den randiga tröjan. Nu skulle det bli ändring på jobbet också, bestämde han sig för. När han klev i på firman, som den familjärt kallades, möttes han av sin sekreterare, Pernilla, (tio år yngre än han själv och en godmodig kvinna) - Men Oskar, hur ser du ut? Ska du vara ledig idag eller vad är det? - Ja, jag tycker jag ser randig ut och det är väl så jag känner mig också. Men jobba vet jag inte om jag ska göra? Kanske har du nåt annat förslag? - Ja, tänker du jobba, kan du väl inte se ut så där. - Nähä, sa Oskar och vände i dörr´n, gick bort genom korridoren och öppnade städskrubben, tog på sig en städrock komplett med en vit hätta och återvände till kontoret. - Duger jag nu, frågade han den gapande Pernilla, och satte sig vid sitt stora, svarta skrivbord. Hon skakade förtvivlat på huvudet - Är du riktigt frisk, du kanske skulle gå hem, föreslog hon med en bekymrad min. - Nu är det så här, började han och berättade om sina nyupptäckta sanningar och, om det som hade hänt på lekparken. Han avslutade med, - Någon återvändo finns inte! Inte nu när jag har hittat livets mening, sa han med fast övertygelse. Med en bekymrad min och med en allvarsam ton medgav Pernilla att det fanns mycket vettigt i det han hade sagt men att det var viktigt att hålla sig till sitt förflutna. - Hur skulle det gå om alla vuxna började leka som barn? Undrade hon - Vi ska inte leka som barn. Vi är ju vuxna, och kan ta leken till nya oanade höjder, livet kan bli ett fullständigt paradis om vi låter leken och skrattet ta kommandot. Nu skiter vi i jobbet ett tag och äter päronglass. Han tog fram en låda, två skedar, sträckte fram den ena till henne. Tveksamt tog hon emot den som om hon inte visste vad den skulle användas till. Han bröt upp locket, stack ner skeden i den halvsmälta glassen. Stoppade in den överfulla skeden i munnen, varvid hälften hamnade bredvid. Tårarna strömmade nerför Pernillas ansikte. Hon vek sig dubbel av den mäktiga skrattsalva som hotade att förgöra henne. Hennes gnäggande hulkningar ekade ut genom rummet, ut genom korridoren och in till alla andras kontorsrum.

Lekplatsen 4

Dörrarna öppnades, alla andra kom springade för att se vad som stod på. Pernilla låg på golvet, förvriden av skrattattackerna. Rödblommig, långt ner på halsen, pekande, sitt ena pekfinger mot Oskar. Där stod han, iförd städrock, och med glassen rinnande nerför hela ansiktet. - Vi har glassparty här, nån som vill vara med, sa han med mörk, tomtelik stämma. - Är det nån sorts revolution det här, eller? Undrade Bengt, en allvarsam kontorschef, bekymrat, Mer hann han inte säga förrän hela personalen bröt ut i en kollektiv skrattsalva som nog hördes långt, långt bort, Bengt försökte bringa ordning efter en god stund, harklade sig och sa, - Det här går ju inte, Oskar, endera tar du ledigt idag eller också får du byta om och bete dig som en vuxen, förstår rakt inte vad det är med dig, du har väl inte druckit, frågade han med en misstänksam rynkning på sina borstiga ögonbryn. - Jo tänk för att jag har det. En hel liter hallonsaft till frukost. Vad säger du om det, din allvarsamma dödgrävare. Att döma av din sura min så har det väl aldrig fått rinna härligt bubblande hallonsaft där överhuvudtaget. - Förstår inte vad det är med dig, sa Bengt medan han försökte sig på ett ansträngt léende. Du kan verkligen inte vara frisk. Du får gå hem och vila upp dig idag, så kanske du lugnar ner dig. Du som brukar vara så bra på att arbeta, funderade han högt för sig själv. - Arbeta och arbeta, är det det enda du tänker på? Sa Oskar härmande. - Du får gå hem med full lön idag. Vi kan inte ha det så här på kontoret. Hem med dig bara. - Ja, ja, jag ska inte störa dig på ditt allvarliga kontor. Jag ska bara äta upp det sista av glassen, sen ser du mig inte här mer idag Lita på det, sa han och stoppade in ett helt berg av glass i munnen. När han försökte tugga i sig det jäste det ut vid mungiporna. Den övriga personalen kunde inte hålla sig för skratt, personalchefen vände, med ett ilsket uttryck på klacken, gick därifrån, sur som en levande ättiksförsäljare. - Nä, nu måste jag gå hem, sa Oskar och torkade sig om munnen med armen. Jag går hem och städar. Han gick ut från kontoret utan att ta av sig städrocken eller hättan. Han vände sig inte ens om när han gick därifrån. På hemvägen slank han in på affären och köpte en hel kasse med kanelbullar, en kasse med glass, därtill köpte han hallonsaft och tio pizzor. Expediten tittade konstigt på honom så han tittade konstigt tillbaka, blundade ena ögat och med tungan i ena mungipan frågade han henne om hon hade problem och att han kanske skulle byta av henne i kassan. Det tyckte hon inte, sa hon med en ilsken ton. När han kom hem, la han sig förnöjd i hängmattan, livet är allt bra fantastiskt, tänkte han, solen skiner och fåglarna kvittrar, för dom som inte är på jobbet, vill säga. När han efter en stund vaknade satte han sig upp och betraktade den lilla jordhögen - Hej du lilla hög. Skulle du ha nåt emot att växa upp och bli stor? Nä, tänkte väl det. Du förstår, ju större man blir, desto större lekar kan man leka. Jag ska hjälpa dig att växa upp. Det lovar jag dig. Du ska bli den största högen på hela området. En riktig jätte. Han gick till gropen och började gräva igen Han grävde och han grävde. Det var ett tungt arbete med att forsla jorden från gropen och upp på kullen men högen och gropen växte allteftersom. När det började skymma tittade han förvånat på klockan och såg att den redan hade hunnit bli sex på kvällen. Missnöjd tog han av sig den och kastade den på marken uppe på jordhögen och tippade ett lass jord över den. Här ska aldrig nån bestämma över mig mera inte heller en stackars klocka, tänkte han. Han fortsatte med grävandet ytterligare en stund innan hann gick in. När han kommit in värmde han pannkakor i micron och tog fram jordgubbssylten och hälde över de varma pannkakorna. Allteftersom pannkakorna hamnade i magen blev han allt tröttare. När han slukat det sista från tallriken gick han och lade sig fullt påklädd i sängen.

Lekplatsen 5

Han hade inte mer än lagt sig förrän han spratt upp igen och tog väckarklockan på sängbordet och gick till fönstret och kastade ut den. Nu har tiden upphört i mitt liv, var det sista han tänkte innan han somnade. Dagen efter vaknade han med att en solstråle sken in i hans ögon samtidigt som en fågel kvittrade yrvaket utanför fönstret, som om den hade kallats dit för att väcka honom. Livet är härligt, tänkte han, när han låg och betraktade sitt sovrum. En stor tavla täckte väggen mittemot, föreställande ett havsmotiv av obestämbart ursprung, bort tänkte han, den måste ut, den är inte det minsta skojig. Han beslöt sig för att ändra på detta vid tillfälle, alltmedan han klev upp och klädde sig. Efter frukosten, en vecka senare befann han sig återigen nere i gropen, nu hade han fått till en fem meter hög kulle och bassängen var nästan färdig. Under tiden han hade hållit på att gräva hade han tänkt mycket, han hade kommit på en ide om att utrusta bassängen med en nödutgång utifall att han nån gång ville försvinna från badet. En karl från kommunen hade redan besökt honom och efter påtryckningar från nån granne, frågat efter byggnadslov. Han hade svarat lite luddigt ifråga om tillståndet, men hänvisat till byggnadsnämden. Därmed hade han köpt sig lite tid. Ändå förstod han att inspektören skulle, med all säkerhet, komma tillbaka så småningom. Tack vare hjälp från några ynglingar i grannskapet hade arbetet gått fortare än han hade tänkt sig. Det var bara nödutgången han hade varit tvungen att ordna själv enär han inte ville att någon annan skulle veta om den. Därför brukade han jobba på nätterna och sova länge på förmiddagen. Detta passade bra då ynglingarna som brukade hjälpa honom var tvungna att vara på skolan då. En kväll i slutet av förra veckan hade han stött foten i en lös bräda nere i källaren, i sockeln på värmepannan. Efter ett häftigt vredesutbrott som slutade med ett skratt över sin egen klumpighet kom han då ihåg att värmepannan stod på hjul och därmed var en lämplig ingång till huset för den hemliga gången. Han låg på golvet med ett lycksaligt leende på sina läppar medan han masserade sin onda tå och tänkte på att pannan var kopplad med slangar till rören och var därmed flyttbar på ett enkelt sätt. Nödutgången hade han anslutit till bassängen medelst ett galler som var öppningsbart via en hemlig kakel platta som man tryckte på. Sedan man passerat gallret fortsatte den till hälften vattenfyllda tunneln till en plats rakt under berget han höll på att bygga. Där höjde sig gången ur vattnet och bildade en spärr för vattnet. Därefter gick tunneln ner igen och gick i riktning mot huset, och pannrummet. Det hade varit arbetssamma nätter när han skyfflade på jorden under kullen och med skottkärrans hjälp styrde upp jorden och tömde den bara några meter ifrån där han tagit den. Därför var det med glädje han fått oväntad hjälp en natt när han höll på som värst därunder berget. En grävling hade kommit till hans hjälp. Till en början hade grävlingen varit lite misstänksam, men mot slutet av veckan tycktes han ha fattat vad saken gällde, och var till stor hjälp. Han hade gett grävlingen namnet: Hugo, efter sin gamle farfar. Han kände i sitt hjärta att hans farfar skulle ha uppskattat det. Maken till bättre tunnelgrävare kunde han inte ha önskat sig om han så letat i hundra år, tänkte han. Och det bästa av allt var väl att man kunde lita 100 procentigt på Hugo´s tystnad. Här var det en som inte pratade bredvid mun, eller skvallrade, om det kom någon näsvis myndighetsperson. Han brukade ge honom äpplen i lön, något som såg ut att vara väldigt uppskattat. Plötsligt spratt han till när han hörde sitt namn ropas uppifrån infarten till huset. Han lade ifrån sig spaden och tog sig med hjälp av stegen upp från den nästan färdiga bassängen

Lekplatsen 6

- Oskar Hellbom, hördes återigen från den glasögonprydde kostymmannen. Det är samma en som förra gången, tänkte Oskar förbittrad, men kände i nästa stund sympati med den åldrade byråkraten, han hade själv varit en sån kontorsråtta förut, tänkte han i nästa stund, förlåtande. - Ja, det är jag. Vad är det om, sa han och spände en, spelad, misslynt blick i sin antagonist. - Jag har varit i kontakt med byggnadsnämden och de har inte hittat nåt om det här bygget. - Har dom tappat bort det igen? Men jag har ju redan skickat in det två gånger, nu höjde han sin misslynta röst. Kostymmannen tog ett steg bakåt, som om han ryggade för orden Oskar slungade ut. - Jasså, jaha, det var en annan sak det. Det är väl deras omorganisation som ställer till det då. De håller just på med att flytta delar av sin verksamhet, sa han urskuldande - Ska de flytta? Men då får de väl ta paus med sitt byggnadslovande och inte skicka ut kontrollanter som ska störa hederligt folk alldeles i onödan. Jag har ju ett jobb att sköta. Jag kan väl inte stå här och söla bort all tid i världen. Här e jord som ska forslas och plattor att sättta och mat ska man ha och sova måste också till. Ja det är mycket som ska hinnas med innan solen går upp och ner, och månen som skrider mellan stjärnorna ska hinna fram den också Det var som om orden liksom flöt ut ur munnen på honom, som när man släpper ut vattnet ur tvättstället, tänkte han efter den långa svadan. Kontrollanten stod gapande inför hans vredgade tal, alldeles mållös, harklade sig och sa. - Inte ska du väl ta det så. Vi måste se till att allt stämmer bara. Jag är så rysligt ledsen om jag har stört i onödan. Men det är ju inte mitt fel. Jag går bara på order, bäste herre. Det är förstås den här flytten som ställer till det förstås. Du ska se att allt kommer att ordna sig, sa han med en lugnande stämma som om han försökte övertyga både sig själv och Oskar på samma gång. Han tog Oskar i hand och bad om ursäkt för den tid han tagit i anspråk på ett, alldeles säkert, onödigt vis. Han skyndade sig därefter fort ut genom grinden och försvann mot en svart bil. Oskar stod kvar med ett leende på läpparna och snöt sig därefter ljudligt med näsan mellan tummen och pekfingret. Livet är en fest, nästan jämt, tänkte han och gick in. Han tyckte synd om den gamle byråkraten som sprang runt och ofredade folk alldeles i onödan men förstod i nästa sekund att det här skulle komma att fortsätta, för något tillstånd hade han inte, och inte tänkte han skaffa nåt heller, om han nu hann med alla förberedelser han hade tänkt sig innan myndigheterna stängde in honom, eller skickade polisen att hämta honom.

Lekplatsen 7 Besöket

Det var flera gångar som skulle grävas. Nästa natt skulle han ut och recognonsera i omgivningen för att leta reda på lämpliga platser för tunnelmynningarna. En ny tanke slog honom när han var på väg att somna, problemet med det lilla huset högst uppe på berget. Han ville så gärna bygga en liten röd stuga där, ungefär som en liten lekstuga. Ja inte så liten, han måste ju rymmas där själv också. Nu kom han på att han borde ställa ett stort rör inne i den höga kullen, med en stege inuti, som han kunde fly genom när det behövdes. Han såg för sin inre syn hur den skulle konstrueras och somnade nöjt när han fått till alla detaljer i huvudet sitt. Några veckor senare hade den röda lilla stugan tagit form högst uppe på det lilla berget. Till stugan ledde en liten ringlande stig, nerifrån marken, den gick några varv runt kullen innan den nådde upp till stugan som stod och glänste i aftonsolen. Inne i stugan fanns en liten soffa, tillräckligt för en människa att ligga raklång i, ett litet bord och en stol. Dold på golvet under det lilla bordet fanns ingången till den lilla vertikala tunneln, med sin stege. Oskar stod på det lilla som återstod av gräsmattan, i hörnet av tomten och betraktade förnöjt skapelsen. Det hade väckt uppmärksamhet, hela bygget. Han hade fått besvara många dumma frågor, när han hade vistats i närheten av gatan, av förbipasserande, gloende människor. Rätt många hade ändå uttryckt sin uppskattning och Oskar hade gjort till vana att bara lyssna på dem. De missnöjda låtsades han inte höra utan gav dem bara en förvriden grimas och en galen fnysning, dessa brukade då, förskrämda, ta ett steg bakåt. Trots allt blev det bara fler och fler som passerade gatan för att titta på alltihop. ”Jag borde ta inträde, tänkte Oskar medan han satte upp en liten skylt framför kullen. ”Oskarsberget” stod det, med svarta, snirkliga bokstäver på skylten. Dagen efter kom kontrollanten från kommunen igen. Oskar låg i hängmattan och halvslumrade när han hörde sitt namn ropas. Han kisade mot infarten och upptäckte den glasögonprydde tjänaren. - Välkommen! Nå, hur gick det med alla papper som inte fanns? sa Oskar med en lekfull stämma - Det här blir böter och rivning och skadestånd, sa den upphetsade kostymgubben. Och några papper, det finns det inte, har nog aldrig funnits heller, för den delen. Hur skulle det gå om alla byggde bassänger och berg hursomhelst. Det är ju en rättsstat vi lever i, ingen lekstuga. - Säger du det, min gode man. Kom hit får jag prata med dig, sa Oskar inbjudande. Den åldrade rättskämpen tog med tveksamma steg, riktning mot hängmattan, allt under det att han hela tiden tittade var han satte fötterna. När han ställde sig framför hängmattan, med händerna ängsligt runt sin stora dokumentportfölj, öppnade Oskar sin stämma - Det finns inga papper, säger du. Inga papper, var vad du sa. Och vet du varför. Nä! Men det ska jag tala om för dig, Oskar ställde sig upp och spände blicken i mannen. För att det inte behövs några. Hörde du det? Inga papper behövs! - Men stopp nu, sa mannen, det är klart det behövs papper, papper för byggnadslov och tillstånd både härifrån och därifrån. Vad i all världen är det du säger karl. Det var det mest,,,, Här borde en svordom ha kommit, men istället tappade han liksom målföret och stod bara och gapade medan Oskar tog till orda - Inget papper, som jag sa, Oskars mun bredde ut sig i ett segervisst leende, medan den gapande stod där och tuggade, för att försöka få fram något, dock förgäves. Jag upprepar, inget papper, därför att; den stumme blev om möjligt ännu stummare, därför att det behövs inget byggnadslov. Nu brast tjänstemannen ut i - Inget byggnadslov? För en bassäng, och ett berg, är du tokig karl? - Jag ska be att få påpeka att det du kallar bassäng, det kallar jag fågelbad. Kullen som du kallar berg, det kallar jag sandlåda. Att sandlådan sedan heter Oskarsberget, hör inte hit. Såvitt jag vet är det tillåtet att kalla sandlådor för, precis vad man vill. - Får ett fågelbad vara hur stort som helst? Mannen letade ivrigt i sina papper, svetten rann nerför hans röda näsa. Han läste och läste men hittade ingenting och skakade slutligen på huvet. Nå, men sandlådan då, får det vara hur mycket sand som helst i den, va? - Det är väl du som ska svara på det. Men gör det inte för min skull, jag vet redan svaret. Jag har besökt många sandlådor och ingen var den andra lik. - Sandlådor, sandlådor, upprepade den andre medan han med pekfingret sökte igenom sina digra luntor. Det finns inga bestämmelser om dem, de ska vara omgärdade av en avbalkning, det är det enda. - Det är de vita plankorna du ser där, Oskar hade lagt sig i mattan igen och pekade med en avmätt rörelse snett bakom sig. Kontrollanten rodnade, tog fram näsduken och torkade svetten ur pannan, liksom om han behövde tid på sig för att tänka - Ursäkta, ursäkta, utropade han efter sin övervägning av läget. Han drog sig bakåt mot gatan, utan att se hinken som, stillastående, fällde honom. Med ett skrik ramlade han baklänges i bassängen. Hostande och frustande, med händerna krampaktigt hållande sin portfölj högt över vattnet. Jag återkommer, ska du veta, sa han medan han vadade fram genom vattnet bort mot den andra sidan. - Inte behöver du ha så bråttom Fåglarna ursäktar dig säkert. Jag själv ska ta en lur, så mig stör du inte. Så fort han kunde tog kontrollanten sig upp på andra sidan och gav sig kvickt iväg utan att svara.

Lekplatsen 8

Nästa dag var en vacker dag med små molntappar som seglade stilla på den i övrigt blåa sommarhimlen. Oskar satt uppe i den röda stugan och betraktade omgivningen. Många av grannarna var ute med sina skränande gräsklippare och han kände sig skönt tillfreds med att ha lämnat detta görande bakom sig. Han lät blicken svepa över den egna tomten. En känsla både av tillfredsställelse, och tomhet, fyllde honom. ”vad skulle han nu hitta på” tänkte han. En känsla av ensamhet fyllde honom. Här satt han helt ensam på ett litet ensamt berg i ett hav av släta, välklippta gräsmattor. Han smuttade på saften i det halvfyllda glaset och grunnade på framtiden: Kanske skulle det inte kännas lika ensamt om han gjorde ett litet berg till, Plats fanns ju borta i hörnet av tomten. Inte lika stort som det här, ett litet mindre ett men i alla fall ett berg. Kanske skogbevuxet så han kunde plocka ett och annat bär där. Tanken fick honom att le. Det kändes rätt. Problemet var väl jorden. Det behövdes jord. Han kunde ju inte gräva mer, han måste ju ha nåt att ställa berget på också. Tankarna virvlade runt i skallen på honom och han somnade slutligen med huvet på bordet, vilande mellan de korslagda armarna. En halv timme senare vaknade han med ett ryck. Naturligtvis, en tunnel till, utropade han för sig själv. Han gick glad i hågen nerför berget och in i huset, och ner i pannrummet. Hur skulle det här nu gå till, tänkte han. Granntomten, tänkte han, var en allmänning där folk brukade rasta sina hundar, kanske skulle han gräva i den riktningen. Sagt och gjort, han började gräva ytterligare en tunnel. Nån vecka senare, på morronsidan, hade han bara nån halvmeter kvar att gräva innan han åter skulle se dagsljuset, eller nattljuset i det här fallet. Uttröttad bestämde han sig för att sluta nu och återuppta det på eftermiddagen, dagen efter. Han hade spjälat upp tunneln hela vägen så det var ingen risk att det skulle rasa, förutom den sista metern av tunneln som var osäkrad och som han måste ha fri för att kunna fortsätta att gräva. Dagen efter när han åter skulle börja att gräva gick han bortöver tunneln med pannlampans ljuskägla som dinglande mellan tunnelväggarna framför honom när han plötsligt såg ett upp och nervänt ansíkte hängande i luften. Han drog sig hastigt tillbaka, hallucinerade han, tänkte han, när han avbröts av ett tyst: Hjälp. Det var en människa. Vad hade hänt, tänkte han när han sprang fram mot det hängande ansiktet. När han såg på det såg han att kvinnokroppen fortsatte upp igenom tunneltaket. - Ska du bara stå där? Oskar gapade mot det rödsprängda ansiktet, det kunde tala också. - Vad gör du här, frågade han efter en liten funderan - Har du byggt dig en kvinnofälla så måste du väl vittja den också - Och vem är du då? - En försvarslös kvinna, och jag heter Elsa. Jag skulle gärna hälsa om inte min arm vore fastklämd härintill. Men jag kan försöka nicka lite vänligt till dig. Hon nickade och blinkade lite med sina ekorrögon och försökte sig även på ett leende även om det såg konstigt ut när det var uppochner. Med ivriga händer försökte Oskar få loss den fastsatta kvinnan. Han förstod att det inte skulle gå lätt. Han var tvungen att gräva tunneln större under henne innan han kunde försöka baxa ner henne. Slutligen lossnade kvinnan och ramlade ner i hans famn. Det var så trångt att ingen av dem kunde röra på sig men till slut sa Elsa - Jaha,ja, det här var ju lyckat. Vi får nog sitta här en stund tills det kommer nån mer. Du råkar inte ha nåt drickbart med dig. Jag håller på att förgås av törst. - Jag är väl inte scout för inte, sa Oskar glatt (han blev förvånad att hon inte blev arg) Han lyckades med sin fria högerarm nå väskan med hallonsaften och genom att klämma fast flaskan bakom halsen lyckades han få av korken - Du får nog hälla i mig också, Det enda jag kan röra på är högerfoten. Men med den kan jag ju inte dricka saft. Oskar hällde försiktigt hallonsaften i Elsas gapande mun. – Det här var det godaste jag smakat på länge, det här är ju riktig mysigt. Du och jag evigt förenade, ja jag vet ju inte vad du heter? Och med en hel flaska hallonsaft. Vad kan man mer begära av livet? - Ja kanske att jag också hade huvet åt rätt håll så att också jag kunde smaka av saften. Efter några mödosamma minuter nere i tunneln lyckades de ta sig loss och gick sedan ut i trädgården.

Lekplatsen 9

Där låg de sedan nån halvtimme senare och pustade ut, hon i hängmattan och han i solstolen. När Oskar så småningom vaknade till efter att ha dåsat till nån halvtimme vände han sig till Elsa och frågade. - Vem är du egentligen? sa han med en frågande min medan han granskade hennes ansikte och kom fram till att han nog aldrig hade sett henne förut. - Ja jag är nog pensionerad, eller nära på, tror jag. Det såg ut som hon inte visste, riktigt själv, hur det var med den frågan. - Men jag menar, var kommer du ifrån? förtydligade han - Jag vet inte riktigt. Jag funderar själv på det, och jag har inget bra svar. - Men herregud, så du vet inte var du kommer från. - Måste man det? Jag har det väl så bra i alla fall. Tycker du inte? - Men man måste väl veta var man kommer från? - Varför det? - Ja,a, jo,o, Oskar blev alldeles förvirrad och visste inte vad han skulle säga men samlade så småningom ihop sig och fortsatte; Men tänk om det är nån som saknar dig då? - Då får dom väl leta rätt på mig, sa Elsa självsäkert. - Du har inget papper eller så? - Tyckte jag hade en väska, men den kanske är kvar nere i tunneln, sa hon och kliade sig på näsan. - Jag går och ser efter, sa han och reste och sträckte på sig. Han lunkade iväg bort mot ingången till huset medan Elsa återigen la sig till ro i hängmattan och gäspade förnöjt. Oskar gick bort genom tunneln till själva rasplatsen, där han fann en beige handväska, modell; större. Med den i ena handen återvände han till henne och stäckte fram väskan. - Här har du. Den låg där, fast jag såg den inte förut - Ja då ska vi se. Hon rotade runt med ena handen i väskan och fiskade upp ett förstoringsglas. Sedan fick hon upp en sten, en sten som såg ut som ett hjärta. Den kan du få, sa hon och gav Oskar den; för att du räddade mig. Sedan plockade hon i tur och ordning upp ur väskan; en korkskruv, en biobiljett, en klädnypa och slutligen en börs. - Där kanske, utropade Oskar, där finns kanske lösningen. Hon granskade innehållet i börsen men kunde inte finna något som kunde förklara vem hon var eller var hon kom ifrån. - Ingenting av värde, utom pengarna förstås - Får jag titta, vädjade Oskar ivrigt, och sträckte fram sin hand. Sedan han fått börsen tittade han noga i alla fack men kunde inte heller han hitta något. Besviket vek han ihop börsen och beredde sig att lämna tillbaks den när hans blick föll på namnet, Elsa G, som var skrivet i guldskrift på börsen. G, som i?, sa han och väntade att hon skulle fylla i. - Galen, provade hon med, medan hon iakttog Oskar ansikte för att se nåneventuell reaktion. Kanske är det det, jag är? Kanske har jag rymt från hispan. Kanske har jag mördat nån. Nä det kan väl jag inte tänka mig, resonerade hon för sig själv. Jag vet faktiskt inte vad jag heter i efternamn. Det måste ha varit chocken jag fick när jag ramlade ner i underjorden. Ett tag trodde jag faktiskt att jag var död. Jag låg där och väntade på nån sorts mottagningskommité där nere, för jag förstod att; inte var det himlen jag kommit till. Jag blev i själva verket rätt så glad när du kom, du såg så vanlig ut, vanlig och vänlig. Men tror du vi ska kontakta polisen? - Det beror väl på dig, sa Oskar. Men nån mördare är du nog inte. Då borde du vara mera blodig än jordig - I vilket fall som helst så har jag det bra här och önskar mig ingen annanstans, sa hon bestämt och skrattade uppsluppet. Får jag stanna här så är jag nöjd. Du verkar vara en hygglig karl, och nån sån har jag inte träffat på länge, tror jag. Vet du, jag måste ha tappat minnet, ja i alla fall en del av det. Men jag lär väl hitta det igen. Jag hittar alltid åt allting bara jag slutar att leta. Så är det jämt. Ja kan jag stanna då? - Klart att du kan stanna några da´r. Om det duger för dig så. Och med det blev det bestämt. Elsa flyttade in och Oskar lovade sätta upp en lapp på affären där det stod \"Upphittad: Glad tant med beige handväska som lystrar till namnet Elsa”, under hade Oskar skrivit: Tanten återfås mot beskrivning. Intresserade ombedes kontakta Oskar Hellbom för vidare identifikation Senare samma dag gick han till affären och köpte en tandborste och några andra nödvändigheter till sin oförhappande gäst, samtidigt som han passade på att sätta upp sin lapp i affärsentrén. Den ensamhet som han känt förut var nu som bortblåst och han kände sig viktig och behövd när han tågade hem med den välfyllda kassen. Han kunde inte låta bli att slänga lite med den som han brukat göra när han var liten och glad. Livet lekte, han lekte, och allt var frid och fröjd