Hon låser in sig själv,
utan att man märker att hon är borta.
Och hon spelar samma låt,
så många gånger, efter varann.
Att hon till slut inte kan lyssna mer.

Som när man använder samma parfym,
över så lång tid att man facktiskt på
sätt o vis blir imun mot den o inte
kan känna dess doft längre.

Och hon tänker att så kanske det är
med alla saker.
Att allt man har tätt inpå sig,
oundvikligt måste mista smak o doft.
Till och med blir osynligt, förr eller senare.

Och hon försöker, man kan nästan inte
komma ihåg, När hon själv var:
Ny o färgrik.

Hon skulle be dig att påminna henne om det!
Om hon bara kunde finna dig...

Hon tänker att hon måste resa långt bort.
Till där hon är. Och hon ska just gå...
När du plötsligt säger något alldeles,
oförutsägbart.

Och hon förstår att det kanske är så.
Att när man har kännt nån så länge...
Att man inte längre har fler historier kvar.
Och man känner varje ärr o rynka.

Först då kan man se och verkligen bli sedd.