Ibland tror jag för en bråkdels sekund att jag skymtar livet som helhet...
Löv som faller (dockskrindan)
Än är natten i sin linda
Sitter här och längtar bort
Skuggans spektra drar sin skrinda
Speglar liv av strävsam sort
Tidens åtgång möter klockan
Vem är han som klockan drar
Är jag skrindan eller dockan
I det mörker jag befar
Under stjärnor kan man sia
En oändlighet nånstans
Vi Föddes nakna, men aldrig fria
Från en själslig dissonans
Hör i natten trädens andakt
Känner kylan tränga på
Löv som faller, allt är anlagt
Vi är långods i vår vrå
Än är natten i sin linda
Men ändå alldeles för kort
Skuggans spektra med sin skrinda
Kommer tids nog färdas bort