når jag aldrig
riktigt ända fram

stångar huvudet
till en blodig massa
sticker ut mina ögon
håller loberna i darrande händer
långt framför mig
vill ju så förtvivlat
kunna se

vartenda litet ben
i min kropp
hamrar jag sönder
tills jag förvandlas till stoft
min ilska är oerhörd
när jag vill lära mig
att krypa

igen
bli den där nya människan

när jag slutligen
öppnar upp min bröstkorg
trevar över mitt hjärta
med iskalla fingertoppar

då känner jag
hur förtvinat
det är

jag sugs ner i avgrunden
när insikten slår mig

hur kunde det
få ske

hur kunde jag
låta det
ske?