Ännu en sommarnatt utan kärlek, ännu en vinternatt utan kärlek. Vi står utanför den egentliga meningen med livet, vi famlar i det trygga mörkret av natten. Vi famlar i blindo efter den sista domen. Vi är vilse och hoppet sinar. Vi står chanslösa när vågorna slår emot oss med all sin kraft och vi slås snabbt omkull. Att älska havet men inte kunna andas när du når det, det är en tung kombination för den som lever på stranden. Jag kan inte med ord förklara hur det är möjligt att älska havet, vattnet. Det är krafter ingen av oss förstår eller någonsin kommer att förstå.

Jag sitter ensam och tittar ut, längtar.

Vad gör mig till den jag är? Vad formar mig? Drömmar? Tankar? Familj? Alla försök till att finna klarhet krossas av verklighetens sanning, jag är bara en dröm som lever i en saga. Jag är en sagokrigare i den värld bara jag får forma. Jag är måhända inte värd någon längtan eller saknad, jag förtjänar inte kärlek såsom den är tänkt att förtjänas i denna värld. Jag lever någon annanstans i en dröm bara jag tycks förstå. Jag är en laglös på jakt efter frihet. Det är inget jag ber dig förstå, bara acceptera. Att skriva utan någon mening lindrar smärtan jag upplever, jag dansar över allt till kärlekens sång. Jag lever mina drömmar i min egen värld, där du inte kan ta bort eller förstöra något. Du kommer inte åt mig och de mina och jag njuter.

Jag njuter för en gångs skull av allt som händer.

Jag är inte gjord för den riktiga världen. Allt är ett spel. Jag är en laglös i den verklighet jag rymmer ifrån, men jag är välkommen i min dröm, så det kanske inte är så farligt. Hur ska ni kunna förstå? Jag älskar havet, men jag får ingen luft när jag är där. Jag drunknar i min egen lycka, i vår lycka, den som finns om vi bara tittar oss omkring. Jag står emot smärtan och krafterna som försöker krossa mig. Alltid. Jag står emot er när ni försöker förstöra det jag försöker bygga.

Jag står emot allt som ni kan ställa i min väg. Jag krossar er verklighet. Eller så blir jag krossad själv. Jag är egentligen den svagaste av alla länkar i min värld. Jag drar mig undan. Ger inte upp, ger aldrig upp, men jag accepterar den osynliga vita flaggen som svajar i vinden och ber om fred.

Jag drar mig tillbaka för att hämta styrka i mig själv och min bortgångne vän.