Du petar, med en gaffel i mitt hjärta.

Du är uttråkad - har ingenting att göra.
Du strör lite salt och tror att mitt hjärta sedan skall läka.
Har jag inte tillräckligt många sår efter alla dessa år?

Jag trodde du hade förståelsen och styrkan,
som en riktig vän alltid har förmågan.
Att lysa upp hjärtat och ge en hoppet efter fallet.

Fast nu sitter du där och petar i mitt hjärta.
Du gräver upp alla minnen och såret som nästan läkt.
Du kan sitta där, som om du ser på tv och se allt jag gått igenom.

Fast du är hjärtlös och petar ännu mer.
Förstår du inte, hur sårad jag blir, desto mer du ser?

Snälla sluta, det svider, du plågar mig till döds.

Då skall jag, fan inte ge dig någon tröst.
Då skall jag peta i ditt hjärta.

Fast inte peta, nej jag skall ge dig en pina du aldrig skall förglömma.

Jag skall riva upp ditt hjärta, och alla dina minnen.

Jag skall viska i ditt öra: ”Hur mår Nu alla dina sinnen?” är det inte skönt att ligga där som död, orörlig och svag och känna hur din svaga länk rivs upp?

Skall jag skratta, som du gjorde och säga att jag förstår.

Fejka alla miner, och skratta efteråt?