Ett långt finger, vars långa nagel dras över min kind.

En kall, osynlig, änglalik hand trycks mot min kind och drar bort mina tårar.

Jag vågar inte se upp.

Handen är så kall.

Så kall och trygg.

Så vacker.

Vit, fast ändå osynlig.

Tänk om du också är det när jag ser upp. Och inte finner någon där.
Du finns alltid, så länge jag inte ser upp, och ser vem du är.

För du finns inte.

Änglar är bara ett påfund för att trösta sorgliga och krossade hjärtan.


Fast ändå känner jag nageln som dras längs min kind.

Och jag känner den kalla handen trycka ömt.

Och fortfarande kan jag tyda ett par ögon framför mig,
även om jag inte ser dit.