Han grät oftast
tyst
utan ljud

ett stumt lidande

ensam
på en toalett
eller i en källare

sorgen
hade han lärt sig
var aldrig välkommen

inte heller vreden

ja, inte heller den helt tokiga
spontana lyckan verkade ha en plats

i det förljugna varandets värld

så smärtan byggde
sitt bo i hans kropp
sorg likt uppdämda floder
och vredens fäste i sammanbitna
käkar

allting ville fram
inget kom ut
instängd hade han
målat sitt eget fängelse
och svalt nyckeln

för denna man blev
skrivandet en räddning
ett sätt att bli hörd
om så ändå blott av sig själv

sin själ

gud

och er