Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Irrvägar

På vindlande stigar har jag vandrat, famlat i blindo och trevat i mörker efter något som är äkta och sant.. Kämpat mig uppåt från sankmarkens dyiga botten, desperat sprattlandes då den sista gnutta luft jag har kvar snart är ett minne blott.. Med huvudet ovanför vattenytan, kippandes efter luft, förstår jag att jag söker på fel ställe.. Det jag letar så febrilt efter finns inte där, dit jag är på väg..

Jag har sprungit, hetsat, irrat framåt i ett rasande tempo jagandes något jag inte ens vet vad det är.. Och fortsätter jag springa kommer jag aldrig få reda på det.. Ta mig bort från den här mardrömmen, jag känner skräcken sprida sig när ingenting jag ser och känner stämmer överens med min bild av verkligheten.. Allting är skevt och människorna i min omgivning hånler och tittar på mig som utsvultna hyenor, redo att kasta sig över sitt byte när som helst..

Ondska och girighet spelar huvudrollerna i den film som just nu spelas, där jag inte ens har en biroll.. Jag finns nånstans i periferin.. Energierna omkring mig klibbar fast på mig som ett solkigt nät vävt av något jag inte ens kan föreställa mig.. Vackra tankar och rena känslor splittras och skingras som om dom aldrig haft något här och göra..

Sakta vaknar monstret i mig, pockar på uppmärksamhet.. Först trevande sen skriker det panikartat.. Mer, mer, fyll på för helvete.. Suktar efter det gift som ska färdas genom mina vener, förgifta allt det som är på riktigt och fint och sporra mig att jaga vidare.. Denna ständiga jakt efter konstgjorda kickar och kemisk befrielse som bara för mig ännu längre bort från det jag verkligen vill..

Vansinnet växer för varje liten gnutta tro och hopp jag förtränger, varje liten ljusglimt jag ignorerar och varje känsla jag bedövar.. Vill inte bli en av de hånleende hyenorna där ord som empati och kärlek inte längre existerar.. Vill inte sälja min själ till djävulen och låta demonerna kasta ankar och styra skutan åt helvete.. Vill inte sakta men säkert ta död på min ande, men det är det som sker.. För varje trubbig kanyl som forserar mitt skinn förtvinar min själ, mitt jag, mitt allt..

Men när jag tittar upp, långt där nerifrån botten kan jag se en strimma ljus om jag kisar lite.. Den strimman tänder ett hopp i mig och om jag bara tror, om jag bara vill, om jag bara sträcker på min sargade kropp tillräckligt mycket så kan jag få tag i den.. Så kan jag dra mig upp mot ljuset, besegra mörkrets krafter som dominerat så länge..

Ge livet en chans..

Bli fri..





Fri vers av yllot
Läst 291 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2007-12-30 20:25



Bookmark and Share


  Bjarne Nordbö
Åååå, kära du. Tack för en underbar vandring jag fick göra genom dina ord. Berörd.
2008-01-27
  > Nästa text
< Föregående

yllot
yllot

Mina favoriter
Jag tror