Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

En glimt ur mitt inre, en glimt ur mitt liv



Jag packar min väska med kaffe, vatten, macka, filt och dagbok och ger mig iväg. Ångesten får hjärtat att pumpa och paniken hamrar i mitt bröst för nu har jag gjort det igen och då blir det såhär. Jag glömmer att andas. Stanna upp. Det har varit en fantastisk vecka hittills här på västkusten men så vansinnigt intensiv och känslomässig. Har flängt fram och tillbaka både fysiskt och känslomässigt och det har varit underbart. Och märkligt. Magiskt.

Jag har så underbart fina vänner att det inte kan beskrivas med ord och jag älskar dom från djupet av min själ. Den här veckan har jag verkligen fått ta del av deras känslor för mig och jag kan inte ta det, inte riktigt. Det går upp för mig mer och mer för varje dag som går hur svårt jag har för att släppa människor in på livet, verkligen släppa in dom. Jag vill, jag vill och jag trodde jag kunde men inte riktigt ända in.

Jag kan ge villkorslöst av min kärlek men när det kommer till att ta emot så går det till en gräns sen tar det stopp. Men övning ger färdighet, jag ska öppna mitt hjärta på vid gavel och låta dom som det är meningen ska in där få lirka sig in. Släppa taget och inte va så jävla rädd. Vet inte vad jag är så rädd för. Närhet, intimitet, samma saker som jag längtar så vansinnigt efter är jag skräckslagen för. Märkligt hur det kan va.

Ja ja, tillbaka till verkligheten. Efter tjugo minuters promenerande lugnar hjärtat ner sig och paniken avtar. Vindens sus och fågelkvitter gör underverk. Jag har ett favoritställe vid havet och dit är jag på väg. Man kan gå på vägen men det gör inte jag, jag går längs havet. Hoppar från sten till sten, vandrar längs strandkanten och klättrar bland klipporna. Ibland är det lite väl brant och halt för mig och min lama fot men det skiter jag i. Snacka om och tvinga mig själv att vara här och nu, måste fokusera på varje steg jag tar.

Det doftar hav och solvarm ljung, vinden är lite kylig men solen och ansträngningen gör ändå att svetten droppar från nästippen. Jag älskar att gå den här vägen. Jag kommer så nära naturen, nära havet. Mitt älskade hav. Vågornas kluckande och måsarnas skrik gör mig lugn ända in i själen. Det här är hemma, det är jag.

Sitter på en klippa precis vid vattnet med vinden i håret och havet fyller upp hela mitt inre, får tårar av tacksamhet att svämma över och rinna längs mina kinder. Det är komplicerat att vara människa. Det är jävligt svårt till och från att vara Linda, känslomässigt handikappad, men så fantastiskt.

För varje dag som går, nykter och drogfri, lär jag mig nya saker. Jag lär mig att leva och lär känna mig själv på riktigt, på djupet. Jag får en möjlighet att utvecklas och vara den jag är ämnad att vara.

Och det äventyret vill jag inte missa en sekund av..




Fri vers av yllot
Läst 419 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2008-05-02 16:26



Bookmark and Share


  Thurizas
ett äventyr med lärdom,ditt liv är fantastiskt linda,Du är fantasisk.Att vara i nuet är nyckeln många tappat bort.
Jag är så tacksam över att få ta del av dina texter dom för mig tillbaka till nuet. tack vännen! tack för din styrka och dina underbara ord.

*sänder en kram av tacksamhet*
2008-05-04

  jonke
Innerligt och vackert i Bohuslän. Finstämt
Gillar mycket.
2008-05-03

  Bjarne Nordbö
Först tänker jag, detta skulle kunna vara en skoluppsats. Sedan kommer jag in i din text och känner det du vill förmedla med en sådan oerhörd styrka. Ser dej, svettdropparna som rinner, tårar du torkar. Hör ditt hjärtas skrik efter att förstå det ofattbara.
Känner hur min egen puls stegras, för att åter finna sin rytm i slutet. Berörd är jag av att du delar med dig här. Och jag ska ta med dig ut på det hav som Norrköping har att erbjuda, det lovar jag dig.
2008-05-02
  > Nästa text
< Föregående

yllot
yllot

Mina favoriter
Jag tror