Nånstans bakom alla tankar finns ett flöde..
Ett flöde som varit begravt så länge men som alltid funnits..
Jag kan känna strömmen av ord virvla runt i mig som höstlöv i en storm..
Så svåra att greppa, få tag i, få ut..
Men så fort det slutar blåsa i mitt inre ramlar dom ner..
Då finns dom där, forsar fram från ingenstans utan hejd..
Magi..
Dessa glömda ord som alltid funnits..
Mitt gömda språk, begravt under ett virrvarr av tankar och känslor..
Små glimtar av mitt inre som finns där, som väntar..
Väntar på att stormen ska avta och låta stillheten befria dem..