Denna outgrundliga oändliga rymd som är mitt inre och mitt sinne rubbar min existens ibland.. Jag vill så gärna veta, utforska och känna samtidigt som jag vet att jag inte behöver veta någonting.. Det är ju det som är nyckeln till min själs sanna natur.. Ju mer jag förstår desto mindre behöver jag veta.. Och till slut är det enda jag vet att jag inte vet nånting.. Men jag måste ju behålla dessa frågetecken för det är ju dom som väcker nyfikenheten och nyfikenheten är det bränsle jag behöver för att fortsätta mitt sökande.. Vandra vidare på stigen som leder mig närmare min innersta kärna, mitt ljus och min kärlek.. Och målet är inte det viktiga, det är vägen dit.. För om jag skulle fixera blicken vid målet skulle jag missa allt fantastiskt och underbart på vägen.. Jag vill vandra mitt ödes väg och ta del av allt som sker.. Sprida mitt ljus och min kärlek och beröra lika mycket som jag blir berörd, om inte mer.. Ge av mitt allt utan att förvänta mig något tillbaka.. Jag vill synka min melodi med universums och låta tonerna dansa bort i horisonten där solens sista strålar färgar dom gyllene.. Låta det gyllene ljuset strömma genom mig och lösa upp trasslet därinne.. Låta det gyllene ljuset visa mig vägen och vandra vidare.. Omsluten av kärlek och ljus.. Och utan trassel..