26/12 – 2007
”Hahaha har du också gått och blivit en kanin?” Farbror Martins grova skratt kom inte helt oväntat.
Amandas blick blev matt, hon suckade och sänkte lätt sin gafel mot bordet.
”Amanda höll det ju inte speciellt länge vet du. Nej, kött ska det vara, inte sant Amanda?”
”Ohmen vafan, kan du sluta! Konstigt att jag inte orkade med era jävla utfrågningar och dumma kommentarer, men förstör inte för henne också.”
Sanna följde gesterna hon gjorde med gaffeln och beundrade sin kusin. Så hon vände sig lite. Tjattret runt hela bordet gjorde henne illamående. Hon ville inte vara här egentligen. Dom gjorde henne galen. Fulla var dom allihopa.
Hon gick ut till hallen, stängde om sig och kollade ner i sin mormors väska, tog tre ciggaretter och la ner dom i sin egen jacka och satte sig lydigt på sin stol.
Julfirande var överskattat. Med familjen blev det bara onödigt och naivt att säga att man skulle vara så jävla snälla och söta efter kyrkans 6 slag och likt förbannat blev det skrik, och med släkten blev det bara för mycket. Lite som tomten är far till alla barn. Alla tillsammans blev en snäppet för hög dos.
Faster böjde sig mot mor och Sanna lyssnade noga.
”Men det förstår ni väl, den här vegetariantiden, det är en ätstörning, men hur kan ni låta henne välja bort en del av kosten när hon inte ens är tretton?”
Sanna fick nog. Hon fyller för fan femton imorgon.

29/12 - 2007
Fjärde koppen. Hon svalde motvilligt kaffet som hade kallnat, alldeles för snabbt. Fan.
”Födelsedags-kalaset” hos Dannie var lugnare än Sanna hade förutsatt. Timmen innan frågade hon om det var någon alkohol, för hade det varit det hade hon fan inte pallat mer än en halvtimme. Men Dannies mamma var hemma och då vågade väl ingen ens lyfta upp burkarna ur plastpåsen. Tio personer, fyra som Sanna kände. Fjortisar var dom, och ville se ett jävla modell program med människor som knappt fanns, inget fysiskt, inget psykiskt. Och vad är det för nytta med att sitta och kommentera vilka modeller som är snygga och inte och att man själv har sånna fetvalkar? Två satt tysta framför datorn, två av killarna letade efter nån fest, den ena rökte och Sanna drömde om att fråga om en cigg men slog bort tanken innan den störde henne. En kaffe och en mandarin, Sanna var den tystaste av dom alla. Hon hade inte där att göra. Till slut kunde hon smita ut försiktigt när killarna till slut hittade en fest precis intill. Ett jävla röj är det där, vi drar dit! Sådant slöseri. Sånt jävla slöseri, alkohol var överskattat. Sanna hade aldrig provat, hon bara visste det. Det fanns ingen susning för henne i att bli full och försvinna i en annan verklighet. Speciellt tanken på att behöva vakna med huvudvärk och inte veta vad man gjorde dagen innan. Ciggaretter var något annat. Hon kunde inte sätta fingret på vad. Eller också var det för att hon inte ville vara den tönt hon ansågs vara bara för att hon var nykterist. Hon var ingen tönt.
Hon lyfte koppen och lät den kyliga drycken nudda tungan, men spottade snabbt ner allt i koppen igen.
Hon behövde mer. När hon kom hem.

1/1-2008
När hon vaknade upp visste hon att det fanns en dag på året då alla i hela stockholm, även nyktra, hade en dimmig hinna för ögonen. Dagen efter nyår. Var det inte bakfylla så var det allmän ångest.
Hon drog in röken, kände den trycka neråt och blåste ut det. Tittade över vitabergsparken som tycktes vara död. Asfalten framför var mer höst, tempraturen tidig vår. Dom få folk man mötte var som henne. Dimmiga. Dimmdagen. Huvudvärken hade tryckt länge och värktabletterna var värdelösa. Bara tanken på att hon just klivit in i ett nytt år, ett nytt jävla år att stressa igenom med betyg, gymnasieval och otillräcklighet, gjorde henne spyfärdig. Egentligen hade hon kunnat lägga sig direkt på marken och somna, hon visste inte varför hon gick upp. Hon hade inte ätit. Orken att tugga något fanns inte.
Kanske hon borde starta en blogg. En blogg som skulle vara men innehåll, inte något jävla tjafs som hon lagt ut tidigare, en modeblogg kanske, dom var framgångsrika. Ett sätt att stimulera nojjan om att alltid försöka vara den som folk tänker ”tänk att vara som henne” om.
Men eftersom hon inte festade, fanns det inga sådana människor. När märker människor att det kan vara trevligt att ta ett glad eller två och umgås utan att det ska vara någon slags tävling?
Hur lång tid skulle hon vänta tills folk accepterade henne. Väx upp.
Hon trampade ciggen, gick en promenad för att få bort lukten. Hon behövde komma hem och sova. Kvällen skulle få dränkas i kaffe innan hon skulle tvinga sig att möta Klara och Hanneli, (mest för att överleva deras snack om fyllan dagen innan som var så himla lyckad). Hur kan en framkallad lycka vara lyckad. Och det var fan deras fel om dom istället klagade. Sanna var en som grät onsynligt sig för att hon var så så missförstådd, och log utanpå för att hon visste att hon hade mognat.
Hon tände en till ciggarett.