Elsa fann sig väl tillrätta i huset och lagade mat och ställde in varorna i skåpen. Men när de skulle gå och lägga sig vägrade hon envist att sova i det rum som Oskar anvisat.

- Det förstår du väl, inte kan jag ligga ensam, med mina mardrömmar, samma dag som jag varit till dödsriket i underjorden. Kom ihåg att jag är en försvarslös kvinna och att jag tycker du är trevlig och det är inget jag vill ändra på. Och hör sen.

Oskar hade inget bra svar, accepterade under tystnad och gick och lade sig under sitt gröna täcke, längst ut på ”sin” sängkant medan Elsa slängde sig ner på den andra sidan i den breda dubbelsängen. Det var dags att sova, han i sitt gröna täcke och hon i ett rött.
Nästa dag väcktes han av ett glatt; gomorron. Elsa kom insvepande i rummet i hans gröna morronrock, bärande på en fullastad bricka med saft och ostmackor.
Förvirrad, efter en märklig dröm, som fort sveptes bort av vakenheten, tog det några sekunder innan han visste var han var och kunde återgälda den hurtfriska hälsningen. Efter en angenäm frukost på sängen klädde de sig båda och gick ner i köket för att planera dagen.
Strax hade de hunnit börja, förrän de blev avbrutna av en ilsken telefonsignal. Oskar bestämde sig i samma ögonblick för att säga upp telefonen men gick ändå och lyfte på luren för att få slut på oväsendet som störde hans morronhumör.
- Hallå, det är Oskar Hellbom, röt han irriterat, är de nåt viktigt?
- God dag, hoppas jag inte stör? Jag heter Alf Göransson, och jag ringer från fastighetskontoret. Det är så att vi har fått en anmälan om olaglig tomtändring, rörande din tomt. Det är svårt att tro, men det skulle gälla ett berg och en bassäng.
- Det där har jag ju förklarat för han, tjänstemannen, som var hit sist.
- Nä, det är inte han. Det har kommit in en anmälan från några grannar till dig.
- Jasså, från vem då?
- Tyvärr kan jag inte avslöja vem det rör sig om. Sekretessen hindrar mig från det, men det är inget som du vet något om?
- Nä, det har jag inte. Men jag har väl mina misstankar. Det bor en politiker längre ner på gatan. Han är känd för sin nitiska hållning gentemot regler och lagar.
- Som sagt var, kan jag inte säga nåt men byggnadsnämden ser sig nödgad, att på ort och ställe undersöka saken. Vi har planerat det till morgondagen klockan 14. Är det nåt som skulle passa dig?
- Tyvärr kan jag inte då. Ska resa bort ett par da´r. Jag går under jorden, så att säga, sa han med en fnissning. Vad sägs om nästa vecka?
- Jaha, få se. Tisdag då. Vad säger du om det?
- Okay då. Det passar bättre. Och tiden?
- Samma tid, klockan 14, den elfte.
- Då säger vi så
- Ja. Tack då för det vänliga bemötandet och på återseénde.

Oskar gick och satte sig vid bordet och kliade sig fundersamt i skägget.

- Ja, du Elsa. Nu har vi en vecka på oss att planera. Ifall jag inte ska råka illa ut av myndigheternas iver. Har du några förslag?
- Skriv några anonyma insändare i lokaltidningen om vilken bragd du har gjort när du har förskönat området. Skriv under det med, t.ex. ”alla vi boende i torpmyreområdet” Då kan du se om du kan få andra att stödja dig.
- Du var mig en klok kvinna. Var har du lärt dig det där?
- Har ingen som helst aning. Jag kom bara på det. Precis nu.
- Kanske du kan skriva hela insändaren själv.
- Ja kanske det. Inte vet jag.

Med det tog Oskar fram en gammal Olivetti skrivmaskin och ställde framför Elsa, på bordet. På nolltid hade hon laddat ett papper i maskinen. Det gick så fort så han tittade förbluffad på henne
- Det där har du gjort förut. Det måste du ha.
- Det verkar onekligen så, höll hon med. Jag måste ha jobbat med det här. Det känns så i händerna.

Sen rasslade det på i maskinen när hennes fingrar dansade över tangenterna, och efter tio minuter drog hon ur papperet och lämnade över det till Oskar.
Hans leénde blev bredare och bredare allteftersom han läste igenom skrivelsen. När han var klar, lade han papperet på bordet och gick fram till Elsa som börjat stöka med disken. Han fångade in henne och gav henne en bamsekram.
- Vad skulle jag göra utan dig?
- Ja inte vet jag. Jag vet inte så mycket nu för tiden

Oskar hämtade ett kuvert, stoppade in skrivelsen och slickade igen. Sedan han fyllt i adressen och frankerat gick han iväg för att lämna det i postlådan.

Lekplatsen 11

På kvällen när de lagt sig för att sova, nu några centimetrar närmare varann, vände han sig mot Elsa och sa
- Hoppas att de tar in den. Jag önskar att det vore morgon så jag fick hämta tidningen
- Vi ska väl sova först, sa hon och gäspade
- Ja vi ska väl det. God natt då, sa han och släckte sänglampan
- God natt på dig själv, min gode man, viskade hon ömt och drog omkring sig täcket, det röda.

Nästa dag trycktes insändaren, och dagen därpå, var tidningen full med repliker på den. Många av dem hyllade den och menade att det var det friskaste som hänt stadsdelen på år och dag. Motståndarna hade också vaknat och varnade i sina insändare om den fara som fanns om var och en skulle göra som de fann för gott. De senare utmålade en bild av Hitler-tysklands kaos och krig, som en möjlig framtid om dessa förfärande tilltag godtogs.

Trafiken ute på gatan tilltog dag för dag, de flesta var nyfikna och skulle se efter vad tvistemålet gällde. Många av de positiva ropade glatt över häcken till Elsa när hon var ute och försökte få nån ordning på det senaste, lilla skogsberget.
Hon planterade mossor och diverse växter medan Oskar mer höll sig ute i en närbelägen skog och samlade ihop det som skulle planteras. Lillberget hade dessförinnan redan pyntats med några björkar, tallar och granar. Oskar levererade plantorna genom att använda den nyanlagda tunneln som nu hade förfärdigats, så att ingången var praktiskt taget osynlig för den oinvigde. Han skulle ju vara bortrest så han höll sig undan, från att synas på gården. Trädplanteringarna hade gjorts på kvällstid för att så mycket som möjligt undandra sig uppmärksamhet.
Tisdagen närmade sig och Oskar började känna en viss spänning, han hade inte riktigt bestämt sig ännu, hur han skulle göra. Skulle han smita eller vara hemma? På måndagskvällen tog han upp saken med Elsa när de var på väg att lägga sig.
- Vad tycker du, du som har så fantastiska idéer. Ska jag vara hemma, eller?
- Du kunde kanske få en stroke, en liten lämplig en. Då skulle det inte vara så lätt att prata med dig för byggnadsgubbarna och ändå skulle du få vara med om alltihop.
- Vilken utmärkt idé. Den köper jag direkt, med en puss, sa han och pussade den förvånade Elsa mitt på munnen.
- Gör du sånt, sa hon, med en liten blinkning, med ena ögat. Inte visste jag det
- Jag har väl varit med förr. I min ungdom var jag en riktig kvinnotjusare, eller flicktjusare. På den goda, glada tiden. Innan jag blev levande begravd på mitt jobb. Mitt och mitt föresten, jag har väl aldrig haft nåt jobb. Nej, det var snarare jobbet som hade mig. Tretti år som kamrer, jag måste för tusan ha varit tokig: Kasta bort alla vackra solskensdagar och alla gnistrande vinterdagar då man kunde åkt kälke istället, tillsammans med alla vettiga barn istället för att hålla på och dribbla med siffror. Vilket meningslöst slit jag har ägnat mitt liv åt. Dessa tio olika siffror i allehanda kombinationer har jag låtit fördärva mitt liv. Tio gemena krumelurer som förhäxade mig så länge. Och den första siffran det var jag, sa han och gav Elsa ett uppochnervänt leende.
- Menar du ettan?
- Nej, nollan förstås. En riktig nolla har jag varit.
- Såja, såja, lugna ner dig nu. Gjort är gjort och kommer aldrig tillbaka. Hon strök honom sakta över kinden och försökte och lugna ner honom så att inte stroken skulle komma en dag för tidigt. Han låg länge medan tankarna snurrade runt som vispen i grädden innan han slutligen somnade.

Nästa morgon vaknade han utvilad. Elsa hade redan gått ner och ordnat frukost. Sedan de styrkt sig inför dagen med maten, beslöt de att ha stroke-träning. Elsa trodde sig ha arbetat med strokepatienter, hon igenkände själva ordet stroke som viktigt, så hon förstod att det på nåt sätt ingått i hennes liv innan minnesförlusten. Oskar satt på en köksstol mittemot Elsa och försökte sig på olika miner: Det halvstängda ögat, den hängande tungan, sluddrandet, och de meningslösa läten som kom upp ur svalget som bubblor ur en kaffekokare. Elsa uppmuntrade, och rättade honom när det blev för överdrivet. Det gällde att hålla sig inom möjligheternas gränser för att göra det trovärdigt.
Strax för klockan två satt de båda nere i köket och väntade på besöket. Han med ryggen mot dörren och hon med ett öga, genom fönstret, på infarten.
Punktligt klockan två stannade en stor, svart bil vid deras postlåda och en kvinna, följd av tre bistra karlar klev ur och gick mot huset. Sedan hördes ringklockan, och Elsa gick för att öppna.
- Är Oskar Hellbom hemma? sa den bistraste som tagit täten
- Javisst, han sitter här i köket.
- Då vill jag sannerligen träffa honom.
- Ja kom in bara, allihop. De gick in och den gråhårige ledaren ställde sig framför Oskar och frågade.
- Vad i all världen har du gjort här? Oskar sneglade på honom med det ena ögat medan en stor salivbubbla jäste fram mellan hans läppar. Strax därefter gled hans tunga ut i ena mungipan samtidigt som ett ”bluuh” hördes.
- Vad är det med honom? Den gråa tog ett hastigt steg bakåt, som om han hade bränt sig, och vände sig mot Elsa.
- Han har fått nåt.
- Vadå, fått?
- Stroke, tror jag det kallas. Så sa dom på läkarstationen i alla fall. Igår Oskar vräkte ur sig ett läte som lät som en spyende hyena och började fäkta vilt med ena armen.
- Jag tror han vill nåt, sa Elsa och skyndade fram till Oskar som gjorde tecken mot munnen sin samtidigt som han utstötte ett obestämbart ljud.
- Vill ni flytta på er så jag kommer åt. Besökarna backade alla, stumma närmare dörren. –Det är vatten han vill ha, tror jag. Elsa tog ett glas och fyllde det till hälften och höll försiktigt fram det mot Oskars mun. Några droppar hamnade säkert i strupen på honom men det mesta frustade han ut över besökarna som drog sig ytterligare närmare dörren.
- Vad gör vi nu, sa ledaren och vände sig mot kvinnan i sällskapet.
- Det finns inget vi kan göra nu. Eller hur. Vad säger ni andra? De övriga mumlade ohörbart och skakade på huvudena. Vi får återkomma om inte du kan hjälpa oss, sa kvinnan och såg frågande på Elsa.
- Jag, nej. Nej jag vet inte alls vad det är frågan om. Jag är bara här och sköter om Oskar. Jag vet ingenting om nånting. Det är då ett som är sant.

Lekplatsen 12

- Ja annars är det nog inte mycket som är sant i det här ärendet. Det Oskar har sagt är ju rena lögnerna. Ett infernaliskt drivande med myndigheterna. Men vi måste ändå besluta vad vi ska göra med den här flagranta överträdelsen av byggnadslagarna och vi kommer, med eller utan Oskars hjälp, att hålla ett möte nästa vecka, på torsdag, för att besluta vad vi ska göra åt den här olagliga verksamheten, i samma stund som han sade, olagliga, rasade Oskar ner på golvet och avslutade det korta besöket.

Genom fönstret såg hon gästerna avlägsna sig snabbt från tomten alltmedan Oskars bullrande skratt hördes i bakgrunden. Hon hyssjade åt honom att vara lite tystare, så länge de inte hade åkt iväg men Oskar hade svårt att stilla skrattet när han tänkte på den komiska uppsynen, på en av karlarna, när han själv dråsade i golvet.
- Tror du att dom gick på det? Var jag övertygande?
- Ja det var du, men det tycktes inte hjälpa. Du hörde ju själv: torsdag nästa vecka
- Om vi inte gör nåt, ja. Något borde väl vi kunna hitta på. Föresten, har du skrivit nån mer insändare. Vi får kämpa på, kanske kan vi få allmänheten på vår sida.
- Jo jag har skrivit en till, där jag åberopar de mänskliga rättigheterna, och värnandet av utrotningshotade gubbar. Hon tog fram ett papper och räckte det till honom. – Se här, läs igenom det får jag höra om det duger. Oskar satte sig med papperet och läste; ”utmärkt” och ”bra” hördes allt i mellanåt under det att han läste. När han var färdig med läsningen gjorde han i ordning det och gick för att posta det. – Kan jag gå ut så här, nu när jag har stroke?
- Du kan väl ta tunnelvägen om du är osäker, men grannarna dina är väl ovetande om din plötsliga sjukdom, så det är nog bara att gå.

Oskar gick med raska steg bort och postade brevet och passade även på att handla en gräddtårta i affären som han gav Elsa när han kom tillbaks.
- Den här ska du ha
- Varför då
- Du fyller år idag och det är som ett tack, för det du har skrivit, också.
- Hur vet du att jag fyller år?
- Och hur vet du att du inte gör det?
- Nä, det förstås. Det kan jag ju inte veta, om inte minnet kommit tillbaks, och det har det inte.

Efter att de festat på tårtan gick det till lekparken på kvällen och brände kalorierna i rutsckanan och i gungorna. Även klätterställningen, där Oskar höll på att fastna, fick ett besök. Trötta och nöjda vandrade de hem, hand i hand, som riktiga lekkamrater efter väl förättat värv.
- Vet du Oskar jag tror jag har jobbat med barn.
- Du tror så mycket, du kanske har haft egna?
- Egna? Det har jag aldrig tänkt på. Tror du verkligen det? sa Elsa med en rynkad panna.
- Vi ser väl om det kommer nån efterlysning, annars är det väl inget att bry sig om.
- Nä, du har rätt. Leendet återvände och erövrade Elsas hela ansikte. Oskar tittade på henne och tyckte att hon var som en sol för honom. Han tryckte hennes hand lite hårdare och kände sig nöjd och glad. Nu var det bara sängen som fattades, för en trött och sliten kropp.

I tidningen nästa morgon, stod att läsa.

Mennskliga Rettigheter

Vi alla barn på Tårpmyran Kräver att menskliga rettigheterna åckså ska gälla farbröder. Åskar e så snell å han har bykkt ett sånt fint bärg så vi tycker han skulle ha Nåbällpriset Minst Ja å järna två åm det finns. för de tycker vi han e värd. Å ni anra vuxna ska inte lägga er i va han gör För de e hans berg för vi ha jälpt han å bygga de. Å annars måste vi sätta er i fängelse en stund för att ni e dumma me han. Ni får faktisk tänka på att såna såm han e utrotningshotad å dåm måste alla hjälpa till å ta hann åm Å e de ingen som hör va vi säger så måste vi alla rymma hemmifrån till nåt snällare land. Kanske Kina äller Pårtugall. Å nu e de den här sista varningen ni får Alla ni vuxna som e dum me han. Å låter ni inte han behålla sitt bärg å bassängen så ska vi börja bajsa i era påstlåder De låvar vi på heder å samvete Å hör sen

”Dåm arggga barnen på tårpmyran”


Oskar log när han läste texten.
- Det där borde väl ta skruv
- Kanske inte precis den där, men många andra har ju gett dig sitt stöd i insändarna. Titta på den här till exempel, sa hon och pekade på en annan rubrik


ÖVERGREPP, STADENS NYA MELODI

Har i denna tidnings insändare följt debatten om Oskar Hellboms unika projekt för att försköna Torpmyrans bostadskvarter. En enastående bragd, helt ideelt och en källa till glädje för traktens alla barn. Ska nu kommunfullmäktige strypa detta välvilliga tilltag. Samma politiker som efterlyser kreativitet och initiativ från allmänheten. Är då dessa uttalanden bara tomma ord, undrar jag om det rent utav inte är allra mest tomt i deras förmåga att samarbeta med stadens medborgare på ett konstruktivt sätt och att inte försöka stjälpa all god vilja som trots allt finns här. Vi har redan sett små efterföljare till Oskars utmärkta engagenmang. ( En husägare uppe på Torpbyggarvägen har gjort en liten kulle på sin tomt där deras barn tränar med att hoppa med cyklarna. Till slut vill jag säga att vi som bor här på norra sidan av staden kan ju inte rå för att hela norrsidan är platt som en pannkaka och att då bygga lite kullar kan ju inte göra annat än att hela området liksom lever upp och blir mera mänskligare att bo i.

Högaktningsfullt Disponent E A Jarnebring


Lekplatsen 13

Dagen efter ringde Pernilla, sekreteraren från hans jobb.

- Hur går det, Oskar?
- Tackar som frågar. Det är bara bra med mig. Men jag tror nog inte att jag återvänder till jobbet någe, möjligtvis för att hälsa på dig, då.
- Nä, det har vi nog inte trott heller men det gör ju du som du vill. Men det jag ringde för var egentligen för att tala om att vi tänkte hjälp dig genom att bidra med en demonstration när byggnadsnämnden ska avgöra ditt ärende. Men vi gör ju inte det om du inte vill, naturligtvis. Ja, det är chefen som föreslog det, faktiskt.
- Jasså den torrbollen. Vad har hänt med han då?
- Jag vet inte, kanske tyckte han att han betedde sig avigt mot dig sista dagen du jobbade, eller försökte jobba, det vart ju inte så mycket.
- Nä, det har du rätt i. Jobba på en fångvårdsavdelning som intern är väl inte så
lockande, förstår inte hur jag stod ut så länge, men man lär väl sig av sina
misstag får jag hoppas.
- Så då kör vi en demonstration då.
- Ni gör precis som ni vill, inte vill jag bestämma över någon.
- Ja då gör vi så.
- Ja det blir väl bra, eller vad det nu blir
- Ha,ha,ha, Du e dig lik du, Oskar. Men vi hörs och ses nån gång då.
- Ja, ja. Ha det bra i kurran, och kram på dig.
- Detsamma, ja hej då.
- Hej.

Oskar satte sig vid bordet och berättade att de forna arbetskompisarna skulle försöka stödja honom. Elsa lyssnade och sa
- Du ser, det rör på sig, det blir nog bra det här.
- Kanske det ja, kanske det. Bara jag hinner bygga en linbana mellan bergen så är jag nöjd.
- En linbana, det har du inte sagt nåt om.
- Jag har väl inte vetat det förut. Jag kom på det alldeles nu. Du såg väl på skogvallens lekplats, den där lilla linan där man kunde hänga i ett snöre och åka nerför.
- Jasså en sån.
- Inte riktigt, jag tänkte ha ett hjul i varje ända så man slipper dra tillbaka repet. Det blir två rep på den, ett i varje ända, så att det alltid finns ett på startsidan.
- Och när tänker du börja med den.
- Inte blir det väl idag. Duggregn är väl inte lämpligt när man ska klättra i berg. Så det får väl vara några dagar, kanske det blir bättre väder.

Resten av dagen ägnades åt att städa i huset. Elsa gnodde och fejade och Oskar hjälpte henne att bära möbler. Vardagsrummet fick en ny design och det första Oskar bar bort var tv,n, som hamnade i källaren. Rummet fick byta namn från tv,rummet till mysrummet. De lade ut alla madrasser och kuddar de hade, ställde in några stora växter som hade stått i ett annat rum förut. Mitt på golvet bestämdes det att det skulle bli en öppen eldstad så Oskar började mäta och planera för den. Innan kvällen besökte han en byggvarufirma och köpte murbruk och sten till den. Han fick även tag i ett lämpligt rör att ansluta mellan eldstaden och skorstenen. Sedan han fått hem grejerna med en utkörningsbil, bar han in allt i huset, så att han skulle kunna börja med den nästa dag om det mulna vädret fortsatte.

Under rubriken: Personligt, stod nästa dag i tidningen el liten annons: ”Elsa. Vart tog du vägen? Är det någon som sett eller hört talas om en vilsen kvinna som lystrar till namnet Elsa ombedes vederbörande ringa detta nummer” Längst ner i annonsen stod ett telefonnummer och därefter ”Åsta- gården”
Oskar läste annonsen högt för Elsa som spärrade upp ögonen.

- Du får inte skicka mig tillbaka dit, sa hon och tittade förfärat på honom.
- Här skickas ingenting, sa han och slöt henne i sin stora famn. – Det ska du ha klart för dig.
- Förlåt mig. Jag har ljugit för dig. Jag vet visst var jag kommer ifrån. Jag har bara spelat, precis som du gjorde med stroken. Förlåter du mig?
- Det är klart, måste man fly, då kan det inte ha varit så bra där. Det förstår väl jag, det. Seså nu lugnar vi ner oss så ska jag laga Oskars special pannkakor.

Elsa lugnade ner sig och slutade snyfta och hjälpte sedan till med matlagningen medan hon berättade om stället hon varit på. Om hur hemskt det hade varit där. Hennes otrogne man hade fått myndigheterna att omyndigförklara henne och därefter placerat henne på Åsta- gården, för att få henne ur vägen så han skulle kunna bedriva sina otukter i hemmet, med sin älskarinna.

- Det låter ju förfärligt. Finns det så onda människor?
- Det finns en, det vet jag nu. Men nu vill jag inte att vi pratar mer om det. I alla fall inte idag. Tids nog får vi ta itu med det. Om du nu vill ha mig kvar här.
- Vem ska jag annars äta pannkakor ihop med. Du är ju vad både huset och jag alltid har saknat, fast vi inte har vetat om det, ja i varje fall, inte jag



Lekplatsen 14

Senare på kvällen, strax innan de skulle gå och lägga sig, började Elsa berätta om sitt tidigare liv:
Hon var enda dottern till en förmögen pappa, vars fru, alltså Elsas mamma, hade dött när Elsa bara var 13 år. Mannen hon varit förlovad med och fortfarande var, hade till en början charmat både henne och hennes far. Efter fem barnlösa år tillsammans med honom, insjuknade plötsligt hennes pappa och dog ett par år senare.

Så fort han hade dött förändrades sambons attityder. Han började tala om hur mycket han hade föraktat hennes pappa och deras samliv blev alltmer problematiskt. Även hans penninghunger kom fram i öppen dager. Han blev alltmer besatt av det arv som hon fått efter sin pappa. Det var också vid den tiden hon hade förstått att han ägnat sig åt otrohet, under en tid, och ibland funderade hon om det kanske hade pågått under hela deras bekantskap.

Ett resultat av detta blev att han försökte få henne omyndigförklarad, något som han till slut lyckades med. Elsa berättade också om sin totala oförmåga ett förstå siffror och det, tillsammans med hennes svårighet att orientera sig, lade grunden till hennes omyndighetsförklaring.

Oskar blev bestört när han hörde hennes berättelse och lovade att ändra på detta när det hade lugnat ner sig med myndigheternas intresse för han och hans byggnationer.
Förut hade han ägnat sin tid åt att sitta i olika nämnder och var väl förtrogen med hur det gick till på dylika inrättningar. Det var väl en av orsakerna till varför han hade tröttnat på den delen, av sitt liv. Han trodde sig dock om att kunna ställa tillrätta ett och annat.
Därmed var det slutpratat om saken och det beslöt att gå och lägga sig. Oskar, trött efter att få höra allt detta och Elsa avslappnad och lycklig när hon berättat allt och förstod att hon i fortsättningen skulle kunna leva som den ärliga person hon i själva verket var och slippa dölja sitt ursprung med en massa lögner inför Oskar.

Dagen för beslutet närmade sig och strömmen av besökare på gatan utanför Oskars hus ökade, nästan för varje timme som gick. Han trivdes inte riktigt med den intensiva uppmärksamheten men förstod att det skulle lugna ner sig när insändarna i tidníngen minskade och kommunen hade fattat sitt beslut.

Han lyckönskade sig själv till att ha byggt den senaste tunneln som gjorde att han kunde avvika från hemmet utan att bli iakttagen. Mynningen på tunneln var i en snårig del av granntomten, full med träd och ett idealiskt ställe. Mynningen var ändå bara ett tiotal meter från en stig som grenade sig och ledde åt ett flertal håll.
Bland annat en stig som användes mycket av hundägare till att rasta sina hundar. Den stigen ledde till en idyllisk å där men kunde vara precis så ensam som man ville utan att riskera att störas av någon.
Han hade bestämt ett speciellt ställe dit han skulle förlänga tunneln utifall han kände att han fick lust och ork för det. Det var, om möjligt, ett ännu perfektare ställe än det nuvarande, och inte alls långt ifrån ån.

De satt i det nya mysrummet och spelade yatzy och trots att Elsa hade problem var hon en hejare på spelet. Oskar skyllde på nybörjattur, men erkände även för sig själv att det var en långvarig sådan och förstod att det även berodde på hans egen otur.

- Vinner du en gång till så vill jag inte vara med längre.
- Nähä, men då får vi väl hitta på nåt annat, kanske en tur till ån.
- Okay, det gör vi. Sedan han förlorat ytterligare en gång reste sig Oskar och sträckte på sina domnade ben.- Det ska bli skönt med en promenad.
- Ja vi kanske behöver det, fyllde hon i. Vi får väl se till att trötta ut oss så vi kan sova inatt.
- Du menar att jag skulle vara orolig för nämndens beslut?
- Kanske inte du, men jag kan ju vara det. För mig är det här rena paradiset efter att jag har haft det som förut. Jag har suttit som i fängelse de sista åtta åren.
- Men det ska det bli ändring på. Kom nu, sa han och fattade hennes hand och drog upp henne. – Nu går vi.

De gjorde i ordning en picknick korg och gick ner i källaren för vidare färd till ån. Där tillbringade de en angenäm eftermiddag i ett väder som nu hade klarnat. och där fåglarna sjöng för full hals för dem. De plockade även några växter som de skulle plantera hemma på ”lillberget”
Väl hemma igen efter utflykten började de skymma och efter middagen lyckades Oskar vinna några gånger i yatzy och förstod, att allt jämnar ut sig i längden.
Därefter var det sovdags igen

Lekplatsen 15


Yrvaken, fortfarande mellan drömmen och det vakna satte sig Oskar tidigt på sängkanten, på morgonen. Han hade haft en mardröm om sitt förra jobb: Han hade suttit vid sitt skrivbord och längtansfullt tittat på klockan, bara en timma kvar när hans chef hade kommit in med en jättehög med utredningar och sagt ”Det ska vara klart före helgen” sedan hade han lagt högen på skrivbordet Oskars. Oskar kände fortfarande vanmakten och ångesten från situationen i drömmen. Han ruskade på huvudet som om han försökte skaka av sig den otrevliga upplevelsen.
- Sovit gott? hördes Elsas pigga röst.
- Nä, inte särskilt. Hade en mardröm, sa han förklarande.
- Det är ju inte så kul, och dagen som kommer lär väl inte bli slå munter heller. Ja, jag tänker på sammanträdet.
- Äsch, det går som det går. Vill de riva berget och fylla igen bassängen får väl de göra det. Jag har ingen lust att försöka bestämma över andra. Kanske det var det, förresten, som drömmen påminde mig om. Tänk alla utredningar och skit jag har deltagit i och som inverkat menligt på alla människor. Jag skäms av bara tanken, när jag tänker på det.
- Nåja, hade det inte varit du så hade det väl varit nån annan.
- Det gör det väl inte rätt, i alla fall. Så kan man resonera när det gäller andra men inte när det är en själv som felat, sa Oskar upproriskt.
- Men du ska väl inte vara så hård mot dig själv. Gjort är gjort, och kommer
aldrig igen, sa hon tröstande.

De klev upp och åt frukost. Det skulle gå ändå till eftermiddagen innan de fick höra vad som hade hänt nere på stan, utanför kommunalhuset.
Vid nio-tiden knäppte Oskar på radion och hörde på nyheterna om nån folksamling nere på stan, nån demostration av nåt slag. Han knäppte besviket av radion igen. Han hade hoppats få höra väderleken men den hade redan varit.

Sedan det diskat och torkat av, begav de sig ut till ”lillberget” och började plantera växterna de haft med sig hem, från utflykten igår. Det var märkvärdigt tyst från gatan idag, bara några ensamma mammor med barn som passerade. Oskar funderade ett ögonblick var alla tagit vägen, men släppte tanken lika fort igen och koncentrerade sig därefter enbart på planteringen.

Det var rofyllt att plantera. Jorden kändes skön att ha runt fingrarna och Oskar kände sig alltmer tillfreds med att stoppa ner växterna i jorden och, försiktigt fylla på med jord runt rötterna. Det var som att skapa liv. Inte underligt att Gud stannade uppe i sin himmel, tänkte han, att skapa människor det måste väl slå det mesta. Inte alls som att sitta bakom ett skrivbord och terrorisera andra med diverse skrivelser. Han hoppades att hans plantering i någon mån kunde gottgöra alla hans tidigare gärningar och han skämdes över sin tidigare uppfattning om vad som var rätt och riktigt.

De tillbringade dagen med att plantera och planera jorden. Däremellan tog de igen sig i trädgårdsmöblerna. De var gott att röra på kroppen, men minst lika välgörande att dåsa bort, liggande i hängmattan eller solstolen.
På eftermiddagen hördes telefonens ilskna signaler. Oskar påminde sig själv igen att han skulle säga upp den och skaffa sig en mobil med hemlig nummer. men kom på att han nog kunde ansöka om det även på den fasta telefonen.
När han kom in tog han upp luren meddetsamma för att få tyst på eländet. Han svarade med sitt namn, vilket han knappt han göra innan grannens röst övertog etern
- Va fan, Oskar. Du skulle vart här. De e flera tusen. I bakgrunden hördes skrän av en massa människor.
- Vad menar du Pelle. Var skulle jag ha varit?
- Utanför kommunalhuset. Du förstår, de kommer aldrig att våga.
- Våga vadå?
- Ja, göra nåt åt din lilla utbyggnad. Inte efter den här massiva demonstrationen. Det är flera tv- kanaler här, och radion. Det här är det festligaste jag varit med om sen glassbilen välte untanför tingshuset - 87. Som vi åt den gången. Kommer du ihåg?
- Klart jag gör, det glömmer man inte i första taget.
- Är det inga reportrar hos dig?
- Nä, jag har inte sett till några än.
- Det har väl inte hunnit dit än, så mycket som händer här. Till och med borgmästarn har varit tvungen att uttala sig. För att försöka lugna ner hela tillställningen. Vet du vad han fick för det?
- Nä,ä.
- En rutten tomat i nyllet.
- Nä,ä?
- Jo, det är sant. Nä nu har jag inte tid att prata mer. Synd att du inte är här. Får väl berätta för dig sen.

Oskar lade på luren och funderade. Det var nog bäst att dra så fort som möjligt innan murvlarna hann till huset.
Han fick med sig Elsa och försvann till ån, återigen. Inte förrän det hade börjat skymma begav de sig åter till hemmet. Med sig hade de också denna gång en korg med planteringsmateriel som Elsa bar. Själv bar han med sig en buske som skulle planteras i kanten av berget.

När de kom hem lät de bli att tända i köket och la av den ringande telefonenluren, utan att svara. De gick och satte sig i mysrummet och tände ett litet ljus medan de lyssnade på nyheterna på radion.

Lekplatsen 16

Lekplatsen 16 Intervju offer

\"I Henriksberg har det varit, vad som mest liknar kravaller, idag. Människor har samlats i tusental utanför kommunalhuset för att demostrera för medborgaren Oskar Hellboms rätt att använda sin tomt efter eget befinnande. Enligt vad ”Lyhört” erfarit har byggnadsnämnden lagt över ärendet på kommunstyrelsen och därmed uppskjutit beslutet. Kungörelsen, dämpade demonstranterna som senare på eftermiddagen skingrades. ”Lyhört” har intervjuat kommunens politiske ledare, Martin Olsson, för en kommentar:

- Vad anser du om den manifestation som ägde rum idag.
- Jag är ytterligt förvånad att det här kan hända här i Sverige. Vuxna, demokratiska människor som glömt vad demokrati innebär. Vad det här kan innebära har jag svårt att i dagsläget förklara. Vi i styrelsen ska ha ett extra-inkallat möte i morron förmiddag, där vi ska titta på hela problematiken.
- Varför kom inget beslut idag?
- Det var ett par oklara saker som måste tittas på innan beslut kan tas.
- Så demonstrationen påverkade inte utgången då?
- Nä, vi kan inte låta sånt påverka oss. Dessutom fanns inget demonstrations-tillstånd, efter vad polisen tillkännagivit.
- Blev det några gripanden eller böter, med anledning av detta?
- Det vet jag inte. Det torde vara svårt att gripa eller bötfälla några, då så många gjort sig skyldiga till överträdelser, vi har tyvärr inte personal tillräckligt för detta.
- Och med det får vi tacka kommunalnämndens ordförare, Martin Olsson.
Vi ska också tala med Polismästare Jörgen Klinga. Vad anser du om det som
hände idag?
- Det är naturligtvis beklagligt att sånt här måste hända. Vi försökte så gott det gick att bringa, om inte ordning, så i alla fall så att det hela avlöpte någorlunda säkert, ur polissynpunkt.
- Har du nån förståelse för det inträffade?
- Vi har ju lagar och förordningar att rätta oss efter i det här landet och det kan aldrig gå väl om var och en ska ta lagen i egna händer. Var skulle vi sluta då?
- Ja, var skulle vi sluta då?
- En total upplösning av allt ordnat liv. Ingen skulle gå säker någonstans. Människans ondska skulle få fritt utlopp, det skulle sluta med rena kalabaliken.
- Så då tror du att människan är i grund och botten ond.
- Ja, eller nä, men ondskan finns väl latent hos alla, så är det bara. Det vet väl alla, inte sant?
- Det får stå för dig. Men vad säger du om den, som hela den här historien handlar om, Oskar Hellbom?
- Jag känner honom inte närmare men enligt vad jag hört verkar det vara en labil människa om än med vissa företräden. En god medborgare, bara han kunde hålla sig inom ramen för det normala.
- Planerar ni något ingripande mot honom?
- Så länge det inte finns någon anmälan kommer vi inte att ingripa på nåt sätt.
- Och med det slutar rapporteringen från dagens händelser i Henriksberg. En, tills idag, lugn och stilla landsortsstad. Vi har försökt att nå Oskar Hellbom själv, för en kommentar, men inte lyckats. Vi kommer givetvis att återkomma så snart det finns mer att rapportera i ärendet. Och nu över till en annan händelse som fick en lite………

Oskar tryckte av radion och drog ett djupt andetag. Under en lång tid satt han tyst och sa inte ett ljud, han satt där och tittade ömsom på Elsa och ömsom på ljusflamman på det stora ljuset som var ställt på den nymurade spisen. När han suttit där och funderade tog han slutligen till orda:
- Det var värst. Vem kunde tro detta. Jag blir less bara jag tänker på det. Vilken uppståndelse för ingenting. Jag upphör aldrig att förvånas över människorna. Vad säger du om alltihop, Elsa?
- Låt det vara, inte ska det här få störa oss, nu gör vi upp eld i den nya spisen och grillar lite korv.
- Ja,a, kanske kan lite korv vara bra så här på aftonen, nu när jag blivit en attraktion, eller snarare mitt obefintliga byggnadslovsärende. Kan inte smälta att det skulle skena iväg så här med allt, undrens tid är aldrig förbi, bevisas än en gång.
- Tyst nu, gå och hämta senapen och korven istället, sa Elsa medan hon började pyssla med den blivande brasan.

Efter grillningen väntade sängen, ännu en händelserik dag var över. Snart sov de båda i sin säng.

Dagen efter ringde det enträget på den Hellbomska dörrklockan vid niotiden. Oskar gick för att öppna sedan han nyfiket inspekterat besökaren genom köksfönsret. Han kunde då genast konstatera att det var en reporter, men tänkte på vägen till dörren, att, det kanske kunde vara klokt att få ordning på ett och annat vad gällde nyhetsrapporteringen. Kanske kunde han försöka dämpa ner alltihop så att det inte fick så stora proportioner. Han öppnade dörren och sedan reportern presenterat sig bjöd Oskar honom att stiga in. Väl i köket satte de sig mittemot varann vid köksbordet. Efter den obligatoriska frågan om kaffe kunde smaka, knäppte reportern på sin bandspelare och började fråga:

- Vad tycker du om det som har hänt?
- En höna av en fjäder, tycker jag.
- Var du i närheten vid demonstrationen?
- Tyvärr var jag borta i ett annat ärende, mest hela dan. Grannen hörde dock av sig på eftermiddan och berättade det viktigaste.
- Då vet du inte att de har bildats ett sällskap här i stan, med anledning av händelsen
- Vad skulle det vara för sällskap.
- Befrielsepartiet, kallar de sig. De säger sig vilja kämpa mot onödig byråkrati, och allmänt förtryck, genom tvivelaktig maktutövning, av medborgare,.
- Det var värst. Nä, det har jag inte hört nåt om. Och vem är det som leder ett sånt parti?
- Erik Jarnebring, verksam inom industrin och en drivande kraft inom ”Kanonerna” Fotbollslaget, du vet.
- Jasså han är sån? Oskar anlade en trumpen min som om han inte visste nåt om Jarnebring men sedan han övertygat reportern med den minen så vände han uttrycket till ett triumferande ett och forsatte. - Förresten såg jag en insändare av honom häromdagen så jag är inte särskilt överraskad måste jag säga.
- De har inte kontaktat dig?
- Mig? Varför skulle det göra det?
- Ja tänkte, ni verkar ha lite liknande synpunkter på rättvisa och frihet, menar jag.
- Jag har ju slutat med politiken. Jag vill inte bestämma över nån annan. Det har jag alltid sagt, sagt och menat. Jag är så trött på alla partier som lovar och lovar. För att sen bestämma och bestämma. Det är som om befolkningen i landet bestod av imbecilla som nån förtryckande församling hela tiden måste ta hand om och fostra, som man förväntas göra med barn. Nä, fy för tusan vad jag är less på hela skiten. Jag är inte ens säker på att jag vill fortsätta den här intervjun. Oskar hade ställt sig upp under det sista anförandet för att med sin storlek riktigt trycka ner den stackars reportern, och därmed ge ett starkare intryck med sina slutsatser.
- Lugna ner dig. Det var väl inte så jag menade, vädjade reportern
- Du får mena vad du vill, sa Oskar, något blidgad. - Huvudsaken är att jag får se vad du tänker trycka, innan du gör det. Kom ihåg det. Jag vill godkänna det först, om det ska spridas.
- Naturligtvis, naturligtvis, nåt annat har vi aldrig tänkt oss.
- Vilka vi, sa Oskar med en misstänksam stämma medan han spände blicken i den andre.
- Ja vi på tidningen, naturligtvis. Vi vill inte förstöra relationen med dig då vi misstänker att det här inte är sista ordet som sägs i den här historien, och vi vore naturligtvis glada om vi senare skulle få möjlighet att åter höra vad du anser.
- Nåja, det skulle väl jag kunna gå med på om det du tänker skriva är i enlighet med vad jag nu har sagt.
- Ja det är klart, men då får jag tacka för mig, jag skickar över den färdiga intervjun så du kan godkänna den innan den åker in i tidningen

Reportern stängde bandspelaren och tackade för sig och för det goda kaffet och lovade höra av sig så snart som möjligt.

Lekplatsen 17 Lekaren

Efter att reportern gått gick Oskar och hämtade tidningen medan Elsa ställde fram den försenade frukosten. När han kom tillbaka igen satte han sig vid det framdukade frukostbordet och bredde ut tidningen mellan sig själv och Elsa. Först nu fick han riktigt klart för sig omfattningen av det hela och han kände sig förfärad av det stora utrymmet gårdagens händelser fått i tidningen. De närvarande politikerna hade mer eller mindre fått ta skydd för den uppretade folkmassan. Tidningen hade intervjuat flera av dem och fått deras syn på saken.

Nästan alla hävdade sin folkvalda rätt och pratade om demokratins rättigheter, men även skyldigheter och fördömde, på det hela taget, det uppträdande allmänheten hade visat. Bara en, av alla som kommit till tals i artikeln, såg det som ett demokratiskt misslyckande och försökte finna förklaringar hur den svenska demokratin utvecklat sig i en alltför totalitär riktning, där kontakten mellan makten och folket försvagats alltför mycket, trots valfriheten och andra grundläggande rättigheter.

Tidningens ledare, tog upp händelsen och ansåg att händelsen visade på att gapet mellan ledarna och folket hela tiden ökade och det allmänna s.k. ”sunda förnuftet” fick allt mindre plats ibland alla regleringsivrare som tycktes befolka alltmer av maktelitens enväldiga beslut och att allt mindre var lämnat för den enskilde medborgaren att råda över. Mycket av kritiken lade han på majoriteten i kommunen men ansåg att problemet fanns spridd i alla olika sorters sammanhang och att ingen i vilken maktstruktur som helst kunde svära sig fri från ansvaret för det skedda. ”En väckarklocka för alla” kallade ledarskribenten händelsen och efterlyste en förutsättningslös allmän diskussion om hur man i framtiden, bättre skulle kunna anpassa demokratin till verkligheten, så att alla kunde känna både ett ansvar för den, och en delaktighet, för att förhindra att det skulle bli ”vi och dem” i samhället.

Ledaren avslutades med ett förslag om att Oskar själv kanske skulle kunna gå in i politiken som en fräsch kraft mot alla dogmatiker som regerat så länge. ”En man som han, borde vara en tillgång till samhället, han som inte vill bestämma över andra borde vara en utmärkt representant för förnyelsen inom kommunen och demokratin”

Sedan Oskar läst färdigt ledaren kastade han iväg tidningen på soffan bland alla andra:
- Aldrig i livet. Aldrig mera politik för mig. Jag vet nog hur det går till. Allt rävspel och alla ränker för att få sin vilja igenom. Nä,ä aldrig.
- Åja, något låg det väl i det. Kanske skulle du kunna utöva makt genom att inte utöva den.
- Vad säger du? Ska jag både bestämma och inte?
- Du kan väl bestämma dig för att inte bestämma över andra. Du vet ju så mycket om hur makten krymper människor så du skulle väl gå ut och berätta för alla om hur du uppfattar allt. Du kunde föreläsa och inspirera andra att tänka i nya banor och inte sitta här och tänka goda tankar bara för dig själv. Kanske bli en frihetskonsult.
- Säg inte konsult, en gång till. Jag hatar konsulter.
- Inspiratör då. Låter det bättre?
- Ja det låter mycket bättre, nån sån har jag inte haft å göra med. Ja nån politiker vill jag då i alla fall inte bli.
- Det är väl ingen som ska tvinga dig till nåt. Ingenting kommer väl att ske utan din medverkan, vare sig det ena eller andra.
- Nä, skulle tro det.
- Så då har du inget att förlora på nåt, då?
- Nu orkar jag inte prata om eländet mer. Jag ska börja resa stolparna till den lilla linbanan nu. Jag har lovat pojkarna i granngården att den skulle vara helt klar till nästa helg och det är mycket ogjort. Jag har räknat med din hjälp men inte frågat dig: Vill du hjälpa mig så jag får det rätt. Det är svårt att både hålla och gräva samtidigt, dessutom vill ju jag att det ska bli så bra som möjligt.
- Gå ut du bara, så kommer jag när jag dukat bort
- Okay. Tar du med dig nåt att dricka också, när du kommer.
- Jordgubbssaft, blir det bra?

De jobbade med stolparna hela eftermiddagen, Oskar hade kopplat ur telefonen för att inte hela tiden bli avbruten. De tillbringade åter en gemytlig stund i trädgården som nu hade antagit skepnad av ett naturligt äventyrsområde som lockade lystna blickar från traktens yngre garde, men även från det vuxna klientelet. Tiden rann iväg fort och när Oskar satte sig i solstolen kände han sig nöjd och belåten. Han beundrade vad som hade gjorts och kände sig stolt över den framväxande linbanan. Bara wajern fattades och han bestämde sig för att åka och försöka få tag i den nästa dag, som var en lördag.


Just som han, på lördagsmorronen, hade pluggat i telefonen för att försöka få tag i en wire, hann han inte slå något nummer själv innan telefonen ringde. Han tog upp luren i avsikt att så fort som möjligt avsluta samtalet, oavsett vem det var som störde honom.
- Hallå, ja
- Är det Oskar?
- Vem frågar?
- Hej, det är jag, Erik Jarnebring. Låt mig först framföra mitt stora tack för din alligenom goda gärning. Du skulle bara veta hur jag försökt på alla vis att få folk att förstå hur destruktiv dagens situation är. Hur den nuvarande demokratin, som den nu kommit att bli, hotar att förgöra alla människors goda föresatser. Jag försökte på alla sätt, men det var alltid med hjälp av ord, endera i skrifter, eller muntligt. Nu ser ju jag att jag förbisett själva det praktiska agerandet, som genom dig, visat sig vara en mycket bättre ögonöppnare, än orden.
- Ja, ja, men var det nåt viktigt?
- Har du tid ett tag?
- Nä, jag har inte tid.
- Senare då?
- Inte då heller?
- Får jag komma över i kväll då?
- Ja, det kan väl tänkas.
- Vilken tid passar dig?
- Kom vid åtta-tiden. Då ska jag lyssna på vad du har att säga, inte förr. Hej då, och ha det så gott.

Lekplatsen 18 Partiet

Oskar for iväg och skaffade wajern som saknades. Trots att han försökte undvika uppmärksamhet hälsades han med orden ”Här kommer hjälten” när han kom in på järnaffären. Expediten hjälpte honom och pratade hela tiden om vilket tack alla stadsbor var skyldiga honom för den uppmärksamhet han hade väckt hos alla genom vad han hade åstadkommit. Lyckligtvis var det inga fler kunder där just då så han slapp bli indragen i nån evighetsdiskussion där.

Sedan han betalat skyndade han sig därifrån och begav sig hemåt det fortaste han kunde. Han tog tunnelvägen från granntomten för att slippa bli iakttagen av flera människor som han fick syn på och som precis klev ur sina bilar, med kameror hängande runt halsen, när han återvände.
När han kom upp från källaren ringde dörrklockan för fullt.
Han sa till Elsa att packa en utflyktskorg, så skulle de rymma fältet och bege sig till skogen, bortanför ån, där det fanns en enslig koja.
Elsa packade raskt det viktigaste och de begav sig återigen mot ån.

Lördagseftermiddagen tillbringades i och runt om den idylliska, men något förfallna, gamla skogskojan. Blåbär fanns där gott om och utflyktskorgen fylldes så småningom till bredden med dessa läckerheter. Elsa hade förutseende packat med några extra tomma kassar och fick nu användning för dessa när hemfärden skulle beträdas.

Väl hemma igen hade klockan redan hunnit bli halvsju och efter den sena middagen, när de just hade dukat av, ringde det på dörren.
Oskar tog en snabb titt igenom fönstret innan han gick och låste upp den reglade dörren och släppte in den väntade gästen.
Jarnebring hängde av sig sin rock, tog av sig skorna. Med sig tog han en svart kuvertportfölj när han sedan visades till mysrummet. Han bjöds att sitta ner på en av de stora dynor som kantade väggarna i det forna vardagsrummet. Han berömde värdparet för den annorlunda inredningen och började sen att tala:
- Saken är den att: Ingen förändring sker utan smärta. Det har du fått erfara, förstår jag.
- Jo, nog är det så. Många gånger skulle jag vilja gå tillbaks till jobbet och vid de tillfällena skulle jag önska att allt var som förut. Nu är det ju inte möjligt, men tankarna finns där i alla fall. Jag får anpassa mig med det nya, vare sig jag vill eller inte. Hur det nu ska gå till.
- Förstår att det varit jäkligt, särskilt den här sista veckan, men allting är övergående. Varför jag kommer till dig är för att jag har en plan, sa Erik och klappade portföljen han hade i knäet.
- En plan? säger du. Kan man planera livet?
- När det går väl inte, men göra planer kan man. Även om de, aldrig riktigt, fullföljs.
- Vad skulle det då duga till? sa Oskar, medan han hällde upp en rykande het kopp kaffe till gästen.
- Det kan väl göra oss lite mer beredda för framtiden, oavsett hur den kommer att gestalta sig. Han sörplade lite på det alltför heta kaffet med en begrundande på Oskar som om han försökte analysera hans sinnesstämmning. Han ville veta om det var läge att lägga fram sin plan. De satt båda tysta, bara de sörplande ljudet hördes. Till slut, lagom till när han tömde det sista ur koppen verkade han ha bestämt sig.
- Nåja, visa mig då, sa Oskar medan den andre beslutsamt öppnat portföljen och tagit fram några papper som han sträckte över till Oskar. Denne vecklade ut dem och läste:

”Befrielsepartiet”, stod det med stora bokstäver längst upp på det första arket. Oskar drog en suck av leda när han såg det men tvingade sig själv att forsätta.

”Vi blir alltmer behandlade som barn, vi vuxna, i detta samhälle. Samtidigt krävs att barnen ska bete sig som vuxna. Hur kan det ha blivit så bakvänt? Troligen: (Det här vet vi inte, det är en teori som vi har) Har det blivit så därför att våra fostringsmetoder tar ifrån barnen deras självklara rätt att uttrycka sig och bestämma vad de vill. Följden blir att dessa förtryckta barn växer upp och några av de värst förtryckta blir till förtryckande politiker, som genom detta handlingssätt försöker att återerövra det som fråntogs dem, när de var små.
Vi inom Befrielse partiet vill ändra på detta. Frågan är: Hur, gör man detta när detta handlingsmönster är så djupt rotat i vårt samhälle?

Svaret vi har på detta är:

1- Organisera en Organisation för ändamålet.
2- Engagera enskilda ”frihetskämpar” i denna organisation.
3- Engagera allmänheten, med hjälp av dessa frihets-kämpar.
4- Överta makten med hjälp av allmänheten från det etablerade etablissemanget.
5- Succesivt återlämna makten tillbaka till allmänheten. D.v.s individen.
6- Leva i en fri och harmonisk värld.

Allt medan han läste, nickade, och grymtade Oskar i riktning mot gästen, som nåt slags medhåll. Under de sex punkterna, var de ansvariga för bildandet av Frihetspartiet uppräknade. Några kände han till, men inte alla.

- Ser bra ut det här, grymtade han när han återlämnade papperet. Och hur ska ni lyckas med det här.
- Ja det är liksom där du kommer in. På punkt två; frihetskämpar, eller om man så vill, eldsjälar. Folk som vet vad frihet är och är beredda att kämpa för den.
- Jag har ju lagt av med det där. Med politiken, sa Oskar avärjande.
- Du behöver inte syssla med det. Det har vi andra till. Vi tänkte ha dig som strateg, eller idemakare. Hur låter det?
- Jag har ju slutat jobba.
- Nåt jobb blir det inte. Allt ska än så länge skötas helt ideellt. Det är väl bara dem, som till en början ska framföra vårt budskap i politiken som vi antagligen måste anställa. Men senare är det tänkt att det behovet ska minskas allteftersom mindre och mindre makt ska utövas. Det lär väl dröja många år, men…Skam den som ger sig. Nå, vad säger du?