Jag stångar huvudet i väggen igen.
Det känns som att jag håller på att bli tokig.

Det blir alltid samma sak.
Det slutar alltid på samma sätt.

Jag gråter.
Han är distanserad och låtsas som att han inte bryr sig.

Men han kan inte släppa mig.
Och jag kan inte släppa honom.

Ibland önskar jag att jag vore vanlig.
Och att jag attraherades av det vanliga.

Tänk om saker och ting inte hade hänt.
Då hade jag varit annorlunda.

Men jag är jag.
Och så är det bara.

Och nu är jag här igen.
Med något brustet inom mig.

Som bara en person kan hela.
Bara en person.

Så jag stångar huvudet i väggen igen.
Och hoppas på att värken ska försvinna.