Cyklar hemåt under en regntung himmel, så grå att det känns som solen aldrig kommer kunna kämpa sig fram igen

Iskallt regn piskar mig i ansiktet och hjärtat slår hårt, hårdare än vanligt

Har ett tryck över bröstet och paniken fladdrar runt därinne utan att jag riktigt vet varför

Tungt att andas

Men så cyklar jag förbi en tjej i rullstol, hon sitter där i regnet, väntar förmodligen på färdtjänst och hon får mig att se med andra ögon

Efter de bilolyckor jag varit med om kunde det där varit jag, men det är det inte

Jag haltar lite men so what, jag kan gå, jag kan cykla, jag kan dansa

Jag är glad att jag har ångest ibland, det betyder att jag kan känna. Inte bara ångest, jag kan känna lycka, glädje, gemenskap och kärlek

Jag är glad att iskallt regn piskar mitt ansikte, det betyder att jag lever och livet är definitivt ingen självklarhet

Jag kunde varit kvar i det mörker där jag var fast i så många år, men det är jag inte

Jag är här

Nu

Levande och fri

Och för det är jag mer tacksam än ord någonsin kommer kunna beskriva