Fårorna, där sorgen gömt sig, har stelnat i den skäggige mannens ansikte. Djupt inne i sig vilar något i han, något oberört av alkoholens bedövande skimmer. Fylljargongen ligger som en filt över den, i övrigt, stilla parken, bara nån enstaka duva pickar sökande längs grusgångarna.

Jonte, Kalle och Haspen delar bänk med honom, på den andra bänken dåsar ”Stina med ögat”, Gidde och den yngste, Engan. De falska skratten som försöker betyda, gemenskap hörs då och då efter särskilt lustiga tillmälen. En vanlig dag i början av sommaren med en tillåtande sol som lyser genom björkkronorna ner på sällskapet.

Den skäggige som kallas Fabbe; efter Fabian, känner sig nöjd efter en natt i ett soprum. Vad som helst utom hans egna rum ute i förorten där ångesten tapetserat väggarna i hans lilla etta och där hans förflutna ligger utspridd i odiskad förvirring på golvet och överallt i den mörka lägenheten. Sorgen han känner i fårorna känns som betong och det gäller att hela tiden se till att den inte spricker, för att inte avtäcka det otäcka.

Sällskapet fyllnar till och sprids över staden, som dammkorn flyr vinden. På eftermiddagen återvänder han och blir sittande, ensam i parken. Det känns bra att slippa allt det pladder. som alltid pladdrats förut. När han sitter där kommer en liten pojke fram till honom.

- Hej, vad heter du?
- Jag heter Fabian, du då?
- Christian, å jag e nie år. Vet du, jag har en farfar som har farit till himlen
- Jasså du. Det var väl tråkigt
- Ja, jag saknar honom jättemycket. Saknar du nån också?
- Ja,a, säger Fabian och försöker stoppa tankarna på sin familj som omkom i en bilolycka. Han blinkar häftigt och försöker titta bort på andra sidan av parken, för att inte titta på pojken.
- Mamma säger att man kan skaffa sig en låtsas farfar i stället. Fabian återvänder med blicken och svarar undrande.
- Säger du det, det låter som en bra idé
- Det är liksom därför jag har kollat på dig. Du e lite lik honom, ja skägget är precis detsamma. Han brukade låta mig sitta i hans knä och då brukade jag gömma ögonen bakom hans skägg. Då kunde jag se genom det men andra kunde inte se mig. Det tycker jag va bra. Men nu har jag inget skägg att gömma mig i, nu när jag skulle behövt det.
- Jo, så är det ibland i livet. Men du har ju mamma kvar.
- Men hon har ju inget skägg.
- Nä, det e klart.
- Christian, kom nu, hördes en dam ropa längre bort i parken.
- De e hon, de e min mamma.
- Då ska du väl gå då.
- Ja de e klart, tänkte bara fråga en sak först.
- Fråga på du bara
- Christian kommer du?, hördes återigen. Pojken vände oroligt på huvudet men tittade sedan Fabian rätt in i ögonen.
- Vill du bli min låtsasfarfar, sa han och log.
- Ja det skulle vara en ära, sa Fabian, sedan han hämtat sig från förvåningen.
- Ja, men tack då. Då ses vi. Farfar, sa pojken och skyndade bort till sin mamma.

Tårarna bryter fram i ögonen och grumlade sikten. De rinner genom fårorna och sältan hotar upplösa det ömtåliga och sårbara men ändå hårda i dem. Fabian försökte hejda dem med att torka sig med den smutsiga kavajärmen men de fortsätter att rinna. Stridare och stridare faller tårarna, som regn från hans värkande hjärta. Efter gråten. känns världen lite lättare att leva i, och han känner ensamheten aningen uthärdligare att vistas i. Det är skönt att vara ensam i parken,tänker han när han bestämmer sig för att åka ut till lägenheten och försöka röja upp lite.