Jag hörde hur grannen skrek på sina ungar igen. Jag vet inte för vilken gång i ordningen. Måste vara några riktiga jävelungar det där... eller är det bara hon som är psyksjuk? Jag vet inte vad men jag fortsatte sitta i fönsterkarmen och låtsas att jag inte fanns. Det klättrade en liten spindel förbi mig, fast på utsidan som tur var, och jag önskade att jag inte kastat den där grå tjocka varma tröjan jag köpte förra vintern. Den kunde komma till användning nu en kväll som denna. Grannen slutade skrika. Jag slutade andas, bara för en liten liten stund, men det räckte för att jag skulle känna hur det vore att bo under vatten.

Ibland regnar det och då kan jag känna för att bara gå ut, barfota och utan jacka. Fast jag gör ju aldrig det. Inte för att jag är rädd att bli sjuk, eller för jag tror att grannarna ska titta konstigt på mig för det gör de redan. Nej, anledningen till att jag inte gör det är väl mest att det bara aldrig blir av. En dag kanske jag får gå i tunn t-shirt, jeans och barfota i ett kallt regn. Kanske...
Lampan i fönstret mittemot tänds, en man i vit t-shirt och mörka byxor av modell chinos äntrar rummet som om han ägde det, vilket han antagligen också gör.
Jag vet inte vad han heter, men ibland fantiserar jag om honom och kvinnan som bor under honom i huset. Hon är ofta där. Han städar lite innan hon ska komma och sen gör hon det, på hans säng oftast men ibland också på soffan. Jag fantiserar ibland att han jobbar som konduktör och är omåttligt trött på sitt jävla jobb, han längtar ut till havet och vill bo i en stuga där, utan rinnande vatten, med sin fula hund som han egentligen inte gillar men tror att det beror mest på att de är fast i stan, och med kvinnan från våningen under. Han heter kanske Tobias och kvinnan skulle mycket väl kunna vara Gunilla.

Hon jobbar på Konsum, jag har sett henne där. Hon ler så snällt och hjälpsamt ibland att jag faktiskt skulle kunna kasta cocktailtomater på henne i smyg, för att hennes överdrivet glada sätt ger mig dåligt samvete. Ofta kommer jag ihåg när jag ser hennes överdrivet-jätteglada-slå-mig-på-käften-leende att jag har glömt att vattna mina krukväxter. Ja, hon ger mig helt enkelt dåligt samvete för hon är så förbannat \'på banan\'. Men hon verkar lycklig med Tobias som hatar att åka på tåget var och varannan dag, och det gör mig på något sätt också lycklig. Att de har varandra alltså... Det är ju fantastiskt.

Hon ska nog komma idag, ser jag, för Tobias kniper av vissna blad från blommorna i fönstret. Han vattnar dem, snurrar lite på dem så de ska få jämnt med solljus. Han tänder lite värmeljus på bordet i vardagsrummet och öppnar fönstret för att vädra lite. I lägenheten under hans är det mörkt. Kanske hon kommer senare?

Värre är det då med gamla Astrid på första våningen. Hon heter egentligen Agneta men vägrar att lyssna till det namnet, har hon berättat för mig en gång när vi satt och väntade på bussen tillsammans. Hon sitter nu vid köksbordet precis som vanligt. Hon är en mycket ensam människosjäl. Hon kan mycket väl vara i 80årsåldern och hennes rynkor klär henne oförskämt väl. Hennes pärlgrå hår har blivit permanentat och lagt på spolar hos kvarterets frisörska (en sur och otrevlig kärring på säkert en 80 år hon också) och hennes klänningar är alltid hela och rena. Hon sitter vid köksbordet och tittar ut genom fönstret. Alldeles ensam. Inga barn, inga barnbarn som kommer och hälsar på. Ingen att laga mat till, bara sig själv. En liten bit torsk, två kokta potatisar och en liten slev med kokta sommargrönsaker. Stackars Astrid. Mina tankar går ofta till Astrid. Kanske jag borde bjuda henne på kaffe en dag?

När tanken på Astrid just ebbat ut väcks jag ur mina drömmar av ett fruktansvärt oväsen från trappen bredvid Astrids, Tobias och överdrivet-jätteglada-slå-mig-på-käften-leende kvinnans (kanske lättare att bara kalla henne för Gunilla?) uppgång.

Ut genom porten rusar en knappt halvklädd man på bara strumporna och efter sig har han ett fullständigt galet fruntimmer. Pundarna. De brukar föra ett jävla liv på gården. Det är alltså dags ikväll igen? Hon skriker och svär och stackars (?) karlen försöker värja sig bäst han kan från oräkneliga slag från hans ena sko som det galna fruntimret håller högt i sin hand. Han vädjar om att hon ska sluta och att hon inte ska skrika åt honom, men kvinnan är fullständigt rasande och jagar ut mannen på gatan där han lyckas någorlunda med att komma på fötter och ta sig därifrån.

Innan han hinner långt hör jag hur någon av grannarna i huset skriker att de FAN RINGER SNUTEN NU! Karlen är snabb i strumplästen och försvinner runt hörnet men det galna fruntimret står kvar och gapar efter honom och tycker att han fanimej inte ska våga visa sig här igen och jävla idiot kan dra åt helvete med dig och allt vad hon nu mer hinner få ur sig innan mina öron strejkar av den höga ljudvolym hon lyckas få till. Det dröjer en liten stund när allt verkar ha satts på \'paus\' för efter ca fem minuter vågar sig gubben tillbaka till porten men hinner inte riktigt fram förrän kärringen är efter honom igen. En svada svordomar sköljs över honom och hon själv får en däng av grannen som ringde snuten. Precis i detta ögonblick svänger en polisbil runt hörnet där karlen tog sin flykt förut.

Kvickt som ögat kastar galna kärringen något i buskaget intill porten och gubben smiter sin väg igen. Poliserna stiger ur sin bil och börjar med att försöka lugna ner galna fruntimret och då stänger jag mitt fönster. Grannarna får lösa det där. Jag har haft nog med dramatik för ikväll.
Nöjd, en riktig helkväll...