kanske var det vinden. krusningarna på ytan som sakta avtar. det som är alltings avstånd. och lite längre bort. nuets mitt kvarlämnat. centrerat men övergivet. där ingen längre ödslar blickar. enbart i bortvänt seende ur ett bestående tomrum. avtryck cementerade i räfflor. grus. gropen urgrävd och lite sorgset betraktad denna tid av insikt. i ett mörker. mitt. sönderslagen av välviljan spottar jag med sönderskuren tunga ut skärvorna. de rester av mitt inre som inte längre får ta plats. sen. slutar jag tala. tänka. att vara. och tänker att. kanske var det inte vinden. ändå.