Först kommer tankarna sakta fram,
alla de där tankarna jag försöker att inte tänka.

Svårt att andas,
känns som ett tungt tryck över bröstet..

Börjar inse att det är försent,
att den man älskar verkligen är borta.

Andetagen blir allt svårare att ta.

Kroppen är full med massa känslor,
Vad ska jag ta mig till?!

Ångest, ledsen, sårad, panik...

Försöker hålla tillbaka,
försöker tränga bort allt det hemska...

Men till slut går det inte...

Går inte att andas längre,
tårarna slutar inte att rinna.
Känner mig instängd,
börjar nästan klättra efter väggarna.
Panik!!
Måste ut, måste ha luft...

Det blir inte bättre..

Paniken finns fortfarande där,
känner mig maktlös, vill bara bort...