Jag glider djupare och längre ner, in i nattens dvala
John Blund stänker en sista gnutta drömstoft över mig och nattens skådespel kan börja
Till en början verkar allt normalt men nånting lurar under ytan
I sprickorna mellan dröm och verklighet döljer sig ondskan
Jag kan känna dess vämjelighet med hela mitt väsen och snart är ingenting som det ska
Kalla små kårar spatserar längs min ryggrad och skräcken sprider sig, försöker kontrollera den, hålla den i schack men det går inte
Allt är så vansinnigt vrickat, psykotiskt panikartat och jag vill inte dö
Föremålet för min dödsångest är är inte mer än tre äpplen hög och mer ondskefullt än något annat i denna värld och bortom den
Jag tar tag i hennes små fötter och dänger henne besinningslöst i väggar, golv och element
Min vrede finner inga gränser men inget jag gör har någon inverkan på den lilla kroppen
Jag ser det och maktlösheten sköljer över mig, nästan dränker mig
Dör inte hon så dör jag och hon dör inte
Fullständigt obeskrivlig fasa och isande skräck exploderar i mig, far igenom mig som en löpeld och jag vaknar med ett ryck
Hjärtat slår fort och rester av den dödsångest som nyss var så verklig fladdrar runt i mitt bröst, tillsammans med diffusa fragment av det skådespel som utspela sig nånstans långt där borta i en avlägsen vrå av mitt sinne
Jag går upp, dricker lite och går och lägger mig igen
Ligger med huvudet på kudden och fasar för att blunda, egentligen vågar jag inte somna om
Vågar inte återvända till mina drömmars vrickade vansinne för jag vet att hon är där, jag vet att hon väntar
Och så fort jag somnar om så möts vi igen