Dagen var varm och solig då jag hoppade iväg till ett litet vattendrag alldeles i närheten av mitt fridlysta hem. Jag sökte mig till den östra sidan där vassen stod tät och en liten bäck rann likt en silverfärgad orm genom grönskan.

Det är en förtrollande vacker plats med videsnår, vass och en mängd vattenväxter. Jag var förväntansfull och nyfiken när jag slog mig ner för att vänta. Jag stirrade som hypnotiserad. Och plötsligt... så var den där!

Blek nästan genomskinlig, kryper den upp ur vattnet, sätter sig en bit ifrån mig, precis ovanför vattenytan för att genomgå den stora förvandlingen. Jag ser den födas ur sitt gråa trista hölje. Den ser mig inte, men min långa tunga kan nästan nå den.

Med möda kränger den sig ut bit för bit. Jag följer kampen som hypnotiserad. Skinnet spricker upp, ibland stannade rörelserna upp. Jag försöker med tankekraft hjälpa den med sin frigörelse. Så småningom ser jag en mjuk, blek och sladdrig kropp kravla sig ut.

Äntligen var hela kroppen utanför larvskalet. Efter en evighet, eller var det en minut - rörde sig kroppen och de små vingarna sträcktes ut mer och mer tills de blev riktiga vingar. Efter en evighet hade den fått sin form och vingarna stelnat.

De glänste som skört glas - och som om en osynlig hand hade svängt sitt trollspö över vingarna, började den få färg. Till slut var den alldeles klarblå. Den hade förvandlats till en trådsmal lysande blå slända. Nu var den redo för sin första flygtur.

Den rörde framvingarna och sedan bakvingarna. De skimrande vingarna började skälva och darra. Plötsligt, utan förgående varning, lyfte den från strået och svingade sig på starka, glänsande vingar och försvann rakt in i mitt gap!