Tiden går.
Men allt står stilla.
Jag behöver leva.
Men jag har glömt hur man gör.

Snön faller utanför.
Bäddar in marken i ett vitt täcke.
Sveper bort alla skavanker.
Och ser till att gårdagen faller i glömska.

Varför kan inte jag falla i glömska?

Människor pratar.
Men det är tyst i mitt huvud.
Jag kanske har glömt att sätta på on-knappen.

Jag kan se att jag rör mig.
Men det känns som att jag sitter fast i cement.
Jag skulle vilja fly som jag gjorde förr.
Gå utan att vända mig om.
Men jag är fastkedjad i ansvar.

Varför blir det alltid så?
Varför är det inte längre lätt att gå?
Jag skulle aldrig ha stannat.

Jag borde.
Jag måste.
Jag ska..
Vad hände med vad jag vill?

Snön faller i mitt huvud.
Bäddar in allt i ett töcken.
Var det något jag ville?
I så fall så är det redan glömt.